Ledare: Begäret efter en mobiltelefon

Ta en sådan sak som choklad. Det är mycket sällan ett behov, även om det känns så. Ska jag vara ärlig så är det ett begär, ett begär som skapar ett följdbehov av att motionera… Och det känner jag alls inte lika stort begär till. Konstigt det där, att behov är så mycket lättare att ignorera än begär.

Konstigt är det också att så många känner begär till de utlandsföddas mobiltelefoner. I alla fall verkar det så eftersom det är just mobiltelefonerna som folk retar sig på. ”Till och med tiggarna har mobiltelefon!”, klagar man. ”Är man så rik så att man har en mobiltelefon ska man väl inte tigga! Nej, det måste ligga organiserad brottslighet bakom. Utnyttjande av den svenska friheten. Skärp asylrätten!!!”

Det finns flera konstigheter i det resonemanget, om man tänker efter. För det första – om en asylsökande  kommer hit och får en mobiltelefon – hur kan det ersätta allt som han eller hon har förlorat? De har mist arbete, hus, möbler och kläder och ofta både vänner, släktingar och till och med sina barn. Ändå finns det svenskar som är avundsjuka för att de har en mobiltelefon. 

För det andra – tiggare är sällan asylsökande. De kommer för det mesta från ett annat europeiskt land för att söka lyckan här. De har rätt att göra det och att stanna så länge de kan försörja sig. De kan ha levt i Sverige i många år, ha barn i svensk skola, ha sina fyra sista siffror i personnumret, men de kan inte få försörjningsstöd. Går de till individ- och familjeomsorgen kan de i bästa fall få en tågbiljett ”hem”. Varför åker de inte hem då, kan man undra. Varför stannar de här och tigger? Varför lever de i armod och elände och låter sig utnyttjas av skrupellösa människor som inte skäms när de låter dem slita i tio- eller tolvtimmarspass för en hundralapp? För att de har det värre ”hemma”, är det enkla svaret. Hur illa har man det då, tänker jag, när man hellre sitter utanför Hemköp och tigger än åker ”hem”? Värre än vi vill tänka oss, här, i Europa. 

Och mobiltelefonen, den har man för att kunna hålla kontakt med familjen men också som säkerhet. Många är rädda när de tigger. Rädda att bli misshandlade, att bli ivägsläpade, kanske våldtagna. Mobiltelefonen är deras trygghetslarm. Det är också genom mobiltelefonen de viktiga ströjobben kommer, enda sättet de kan nås när de sover i bilen eller i en tillfällig lägenhet delad med tre andra familjer. För det är så de bor, tiggarna, EU-medborgarna. De som man tydligen kan vara avundsjuk på. 

Det är intressant att filosofera kring ordpar som begär och behov. Vilket behov fyller klagandet över mobiltelefoner? Och hur har man det själv när man är avundsjuk på asylsökande och tiggare och känner ett begär efter deras mobiler?