BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I en kompromiss mellan staden och regionen ska Göteborgs Spårvägar styckas upp.

Frågan behandlas i kommunfullmäktige i dag, och innebär att Västtrafik köper in sig med 15 procent av bolaget. Staden ska sköta spårvagnstrafiken fram till 2034. I övrigt är grundidén att nät och underhåll ska skötas av Göteborgs Spårvägar, medan trafiken ska skötas av regionen.

“En bra deal”, skriver Göteborgs ledande kvinna, Ann-Sofie Hermansson (S), på sin blogg. Och det är det, särskilt när VGR:s blåa styre, samt allianspartierna i Göteborgs kommunfullmäktige helst ser att VGR tar över allting helt, för att högst sannolikt lägga ut verksamheten på anbud. I frågan om vad som är politiskt möjligt i förhandlingar med Johnny Magnusson (M) framstår en delvis avstyckning, samt säkrandet av spårvagnstrafiken “för överskådlig framtid”, som en god kompromisslösning.

Men facket Kommunal motsätter sig uppgörelsen. Den hotar arbetsmiljön och utgör ett första steg mot privatiseringar, med sämre service och en organisation som befinner sig långt från de anställda. Där vinst kommer in i bilden sparas det på personal, material och säkerhet.

Här har facket fullständigt rätt. En fungerande kollektivtrafik är en förutsättning för att hela staden ska fungera. Att föra in marknadens brister och risker rakt in i hjärtat av staden kan endast ses som ett utslag av ideologisk extremism – det är en sak om ett företag med dålig affärsmodell går i konkurs, skadeverkningarna är begränsade. Men om staden, VGR eller staten fallerar drabbas hela samhället, då riskeras den stabilitet och trygghet vi alla behöver. Och det är just detta som orter som återkommunaliserar driften har upptäckt; marknaden eroderar samhällets styrmekanismer, kvaliteten blir sämre, kostnaderna inte sällan högre, verksamheter blir svårare att kontrollera.

Ur pragmatisk synvinkel betvivlar jag inte en sekund att Hermansson har träffat en god uppgörelse som bromsar Alliansens iver att låta marknaden urholka allt vad ett samhälle innebär. Det kunde varit värre, vilket inte minst byggandet av Nya Karolinska i Stockholm vittnar om. Här har summorna för konsultarvoden och besynnerliga avtal rullat i väg i sådan omfattning att personalen tvingas tigga om medel från allmänheten för att bekosta barnanpassad inredning till barnavdelningarna. Grova oegentligheter har inte kunnat stoppas, och det nya sjukhuset är nu en av världens dyraste byggnader, samtidigt som cancerpatienter hunnit avlida i väntan på vård.

Delvis avstyckning må vara en bra politisk deal med hänsyn till mandat och praktiska möjligheter, men det är även en oerhört dålig affär för både stadens boende och spårvägens anställda. Man står i färd att begå samma misstag som med Göteborgs Hamn, men den här gången är det Kommunala kärnväljare som protesterar, och det kan innebära ett misstag som blir svårt att reparera, på samma sätt som de italienska spårvagnarna. Först förra året kom skiljedomen kring upphandlingen från Ansaldobreda. Det har tagit över tio år och kostat stadens invånare i ständig vagnbrist och bristande tillgänglighet. Det har också inneburit så svår arbetsmiljö för förarna att säkerheten stått på spel.

Kommunal verksamhet är redan ansträngd och utsätts för återkommande besparingskrav, där anställda och medborgare får ta smällen. Det är den verklighet vi vant oss vid. Det finns inga pengar, och medan klyftorna ökar verkar det inte finnas något sätt att finansiera samhälleliga funktioner. Om ingen kan tjäna pengar på det.

Under kommunfullmäktiges möte i kväll kommer facket och anställda att protestera för att få bli kvar under kommunens regi. De kommer att stå där på samma sätt som boende i Rannebergen demonstrerat för att få förbli hos en kommunal hyresvärd, på samma sätt som elev- och föräldragrupper genom åren protesterat mot nedskärningar inom skolan. På samma sätt som polisen pläderar för vikten av att unga som riskerar att rekryteras till kriminella gäng får stöd att klara skolan, och som Vision vänder sig mot att deras medlemmar inom socialtjänsten kommer att tvingas bryta mot lagen om Alliansen får igenom sitt förslag om att ställa personer med svartkontrakt på bar backe. Man vill inte bli övergiven av välfärdsstaten. Man vill inte överge.

I historierna kring Göteborgs Spårvägar, med katastrofupphandlingar, trängsel, låga anbud kring busstrafiken, kontrollantskandaler, snökaos och stopp i Brunnsparken står spårvägen inskriven i stadens historia, hos levande människor som vistas, bor och verkar här. Spårvagnstrafiken utgör en del av stadens själ, genom allt. Den fungerar inte alltid som vi skulle vilja, och misstag har begåtts. Det är också svårt att samsas om begränsade resurser, men den fungerar.

Därför måste det finnas andra sätt att göra det här på än att förbereda för privata bolag med kvalitetssänkningar och försämrad arbetsmiljö som följd.