Nu nickar säkert de flesta. Konsten bör vara politisk, sägs det med jämna mellanrum, och ta sitt ansvar för samhällsfrågorna. Det låter bra: engagerad konst, viktigt!

Nej, säger jag.

Kulturen har inte något ansvar över huvud taget. Den behöver inte vara demokratisk, viktig, samtida eller engagerad över huvud taget. Mycket av vår absolut bästa konst är politisk, men den måste ingenting.

Det är däremot politikens ansvar att vara politisk. Av det enkla skälet att stater har verkställande makt, till skillnad från kulturen. Det är de som kan göra snabba förändringar och det är detta vi behöver. Orsaken till att koldioxidkoncentrationen i atmosfären nu överstiger 400 ppm, 40 procent högre än före industrialiseringen och högre än vad människor på jorden någonsin andats in, är den fossila industrin. Det är den som måste regleras och begränsas. Majoriteten av den produktion och de transporter som släpper ut växthusgaser ligger idag i privata händer och har som enda syfte att berika ägarna. Vilka inte kommer att stoppa det hela. Det är våra stater som måste göra det. Om inte politikerna gör vad de ska i Paris hjälper det knappast att lämpa över ansvaret på kulturen – den samhällsaktör som har absolut minst makt att stoppa utsläppen. Hur många teaterpjäser det än görs om klimathotet blir inte följden att utsläppen av koldioxid går ned. Det enda som förmodligen händer är att teatergruppen ifråga får turnera runt Europa (med flyg) och visa upp pjäsen för skolklasser, eftersom skolan är en annan, lika maktlös institution som absolut alla samhällsproblem ska lämpas över på. Publiken förväntas sedan ta intryck och påverkas, för att i sin tur påverka andra människor, som i sin tur ska påverka makthavarna att göra något. Varför dessa omvägar? Varför alltid denna kedja där alla ska ”påverka” någon annan att agera, men ingen gör något i slutändan?

Nej, jag anar att kulturen blir nyttig idiot här. Följaktligen förlorar vi på två fronter: usel politik och usel kultur, som endast blir täckmantel för ett budskap. Och som därmed, paradoxalt nog, berör oss ännu mindre.

Men tron på kulturens magiska makt har ökat samtidigt som demokratin alltmer dragit sig tillbaka till förmån för kapitalet. Följaktligen tror många människor som blir politiskt engagerade att det gäller att gå in på kulturens område. Utan att egentligen veta varför, börjar de syssla med teater eller performance och tänker att nu, nu ska de förändra samhället! Kanske gillar de inte ens konst men tror att det är vad man ska ägna sig åt om man är revolutionär. För att spä på förvirringen kallas man ”kulturskribent” om man skriver om politik, och det är på kultursidorna man har en chans att få in artiklar om klassklyftor, inte på ekonomisidorna där de rimligen borde vara. Stackars kulturen! Allt som är det minsta samhällsomstörtande förpassas dit, där det kan härja utan att fördela en spänn eller minska utsläppen ett gram. Möjligtvis irriterar det något högerspöke, vilket ytterligare ökar illusionen om den egna betydelsen.

Inför Parismötet släpps Richard Wilkinsons och Kate Picketts skrift ”En trösterik sanning – ett bättre samhälle för oss och vår planet” på svenska. De föreslår en mängd åtgärder som både ska öka jämlikheten och stoppa klimatkrisen. Det är mycket tänkvärt, framför allt stycket om den politiska pendeln. Där skriver de: ”Vad vänstern misslyckades med då den stod på toppunkten i slutet av 60-talet och början av 1970-talet var att göra de strukturella förändringar som skulle hindra oss att gå tillbaka dit, där vi började.” Just det. Visserligen har 68-vågen kommit att oförtjänt bli slagpåse för alla från Sarkozy till Tony Judt, men någonting hände ändå där som gjorde att folket förlorade förmågan att organisera sig och gick vilse i berusningen över att uttrycka sig. Sedan dess tror människor att bara de uttrycker sig kommer saker att förändras. De går ut och demonstrerar, de gör låtar och dikter och artiklar och blir lika förvånade varje gång det inte fungerar. De gamla revolutionärerna skulle ha skämts över vår naivitet. De franska revolutionärerna likväl som de amerikanska och kinesiska, alla arbetarrörelser och självständighetsrörelser någonsin har vetat att det handlar om att bli så stark att motparten måste ge sig. Oavsett vad hen tycker. Ska Shell borra i Arktis eller inte, ska Förbifarten byggas eller inte – det kan endast avgöras genom att vi väljer regeringar som lagstiftar eller genom att vi går till direkt aktion.

Alltså: Vill du engagera dig i vår tids ödesfråga?  Följ då inte Andrew Simms råd och gör för guds skull inte en utställning där du skriver ord i stil med ”(o)hållbarhet?” på vita väggar. Ställ dig hellre framför en vägmaskin. Åker du fast, kan du alltid säga att det var ett konstverk.