Socialdemokraternas uppvaktning av Centerpartiet börjar bli lite skämmig. S sträcker ut handen och C svarar något drygt. Om och om igen. Efter det senaste utspelet, där Mikael Damberg och Lena Rådström Baastad i en debattartikel hyllar Centerpartiet och den ”goda personkemin” som funnits mellan C- och S-ledare, och vädjar om ett samarbete, svarar Annie Lööf (C) på Twitter att S är hemskt välkomna att stödja en alliansregering. Tidigare i år har Annie Lööf pekat ut två huvudfiender i valet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Ändå fortsätter ivriga händer från S att sträckas i C:s riktning. Lena Rådström Baastad och Mikael Dambergs försök är så febrigt inställsamt att de helt köper C:s egen historiebeskrivning, där partiets (då Bondeförbundet) rasbiologiska inslag och kontakter med nazister på 20- och 30-talet, suddas ut.
”Centerpartiet har under 105 år tagit ansvar för Sverige, gjort stora insatser för hela landet och verkat i mitten av svensk politik” sammanfattar S-topparna istället partiets historia. Hela 105 år i mitten. På riktigt? Det finns absolut ingen anledning att brunmåla dagens Centerparti, men det hade ju varit klädsamt om man hade avstått från att bidra till historieförfalskningen.
Att C hela tiden svarar med kalla handen är ju så klart en del av det politiska spelet. C krattar manegen för att i ett sådant potentiellt samarbete få igenom så mycket som möjligt. De skulle vara det mindre partiet i samarbetet. Klart att de måste spela riktigt svårfångade så att de blir lovade stora eftergifter om de skulle bestämma sig för att samarbeta. Vad S vinner på charaden är svårare att se. Att framstå som ansvarstagande, kanske? Det verkar ju vara deras huvudnummer i brist på att kunna formulera ett hoppfullt politiskt budskap.
När jag intervjuade finansminister Magdalena Andersson förra året och S precis inlett en flirt med L och C, frågade jag henne hur hon tänker sig att man ska lyckas samla väljare runt en sådan lösning.
Det är i alla fall bättre än en regering med M och SD, svarade hon då. Bättre än det sämsta, med andra ord. Det flyger inte. Samma sak återkommer i Mikael Dambergs och Lena Rådström Baastads text, samarbetet behövs för att hindra M och SD att gripa makten tillsammans. Det är att gå till val på icke-politik. Det är att gå till val på att säga vad man inte vill ha istället för vad man vill ha. För vad en sådan koalition skulle ha för agenda bortom att stänga SD ute är ännu oklart. Det spelar rakt in i den berättelse som SD och andra högerextrema och högerpopulistiska partier berättar. Den politiska eliten är en och samma, och de gör allt för att hålla folket borta, och här betraktar sig SD så klart som folket. Det eroderar trovärdigheten att inte stå för något, att sätta sig i samma båt som sina motståndare och ro mot ett mål som inte är tydligt för någon.
Det som också tenderar att hända när partier på olika sidor blockgränsen samarbetar är att ekonomiska motsättningar tonas ned och andra dimensioner i politiken blåses upp. Höger-vänsterskalan hamnar i bakgrunden, medan värderingsfrågor får dominera.
Istället för att stärka den röda dimensionen i politiken kommer den att suddas ut. En blocköverskridande samarbete skulle ta bort de socioekonomiska frågorna från agendan just när de behövs där som bäst. När ojämlikheten rusar och som så många partier faktiskt säger: ”Sverige dras isär”, så måste vi prata ekonomi och klass. En block-överskridande regering cementerar avpolitiseringen av ekonomin och därmed en av de största krafterna som bestämmer våra liv.
