BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I jämförelse med andra länder har Sverige ovanligt mycket semester. Men vägen till fem veckors semester har varit segdragen. Redan 1917 hade det kommit motioner från västersocialistiskt håll som krävde att frågan om lagstadgad semester skulle utredas. 1920 skrev man i en statlig utredning att en semester var nödvändig, eftersom arbetaren hade ett behov att få ägna tid åt vad helst man hade lust med men inte hade tid med på grund av arbetet. Detta gillade inte arbetsgivarna. De hävdade att en semester kanske skulle kunna behövas för särskilda yrkesgrupper, men annars fick det vara nog. Planeringen av lagstiftandet om semester satte dock sina spår. En rekommendation om semester skrevs in i arbetarskyddslagen 1931, vilket gjorde att flera fack kunde förhandla sig till en veckas semester. 

Tanken om ett längre avbrott från arbetet började slå igenom. Semester blev en allemansrätt. Till och med de som inte hade en arbetsgivare skulle beredas en tids ledighet. Husmödrarna, vars arbetsplats var hemmet, skulle genom statliga subventioner få rätt till semester. De kunde lämna hushållet och familjen, det vill säga arbetsplatsen och arbetet, och åka till ett semesterhem och vila upp sig. 

Två veckors semester lagstiftades för de flesta arbetargrupper 1938, tre veckor 1951, sedan kom fyraveckorssemestern och femveckorssemestern. Vi kunde haft ännu längre semester idag. Två extra dagar var utlovade i början av 90-talet men drog snöpligt nog tillbaka i det så kallade krispaketet med åtstramningar som skulle rätta den svenska ekonomin. 

När semestern var en nyhet fanns det ett ideal om hur semestern skulle se ut. Semestern skulle vara aktiv, man fick gärna idka friluftsliv eller ägna sig åt andra uppbyggliga aktiviteter. Att allmänt slappa eller sova sig igenom ledigheten uppmuntrades inte. Helst av allt skulle man resa bort, antingen ut på landet eller till något soligt land. Semesterindustrin exploderade med resebolag och semesterorter. Charter föddes som ett begrepp. Genom att resa kunde semestern både vara avkoppling och nyttig samtidigt. 

Kanske finns de här idealen kvar idag. Att ha semester innebär att resa iväg någonstans. Den som blir kvar i stan anses vara en sorglig figur. Det är under ledigheten det sociala nätverket prövas och den sociala statusen kan bevisas. Lycklig är den som har en vän med sommarstuga i Stockholms skärgård eller tillräckligt med pengar för en utlandsvistelse. Bäst i klassen är den som faktiskt har en stuga någonstans och kan ägna sig åt att anlägga rosenrabatter eller snickra en veranda. 

Men oavsett vad semestern ägnas åt är det intressant att den mest hårdnackade arbetshyllaren, den som kommer tidigast och går sist och aldrig skulle drömma om att försnilla så mycket som ett gem från sin arbetsplats, blir en fanatisk arbetskritiker. Skönt att slippa chefen, kan hen låta undslippa sig på plats i solstolen. Så jävla härligt med semester, tänker aldrig mer komma tillbaka, säger hen och öppnar en folköl mitt på blanka dagen. 

Till er som kan få semester, hata jobbet så mycket ni vill och kom ihåg att det är okej att tycka illa om sitt arbete även efter semesterns slut. Till alla sommarjobbare, ta det lugnt på jobbet, det gör ingenting om gästerna får vänta på sin islatte. 

Det är ju ändå sommar.