Han har nämligen länge gjort allt för att tysta vänsterröster. För några år sedan menade han att jag inte borde få ”breda ut mig” och ”härja” i tidningar med motiveringen att det ”råder egentligen ingen tvekan om att Ekis Ekman är kommunist”. Då sa han inget om yttrandefrihet, tvärtom menade han att det var dags att ”dra en gräns” för vad som skulle få synas i offentligheten. Nu är jag varken kommunist eller förepråkar diktatur som Boström ville få sina läsare att tro, och den text han kritiserade handlade om EU:s brist på demokrati. Men det är inte poängen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Poängen är att när högern talar om yttrande-frihet nu för tiden menar de oftast rasisters. Det är som om rasism blivit en undertext till begreppet yttrandefrihet, som om ”vad man får säga” endast avser att tänja gränserna åt höger. Liberaler som vill känna sig storsinta ställer sig den utslitna självförhärligande frågan ”Hur kan vi leva samman i en demokrati om vi inte talar med varandra?” och bjuder in en nazist att yttra sig. Men fråga samma personer vad de tycker om kommunister eller anarkister ska få säga något. Då får de en min som om någon släpat in en död råtta i salongen och säger att kära nån, någonstans måste vi väl ändå dra gränsen och att låta SÅDANA människor tala är väl ändå fruktansvärt opassande?

Den samtida diskussionen om yttrandefrihet är präglad av hyckleri. För finns det några som varit tystade och förföljda så är det svenska kommunister, anarkister och vänsteranhängare. Staten har systematiskt åsiktsregistrerat oss under stora delar av 1900-talet. 100 000 svenskar har hamnat i Säpos register, ibland bara för att ha deltagit i en demonstration mot krig eller ha gjort ett kritiskt uttalande om Jas-planen.

Kommunister har blivit uppsagda från sina arbeten enbart för sina åsikter, förhindrade att arbeta fackligt och stämplade som spioner. På 1930-talet fick kommunisters tidningar inte säljas i kiosker eller transporteras. Under kriget sattes syndikalister och aktiva antinazister i arbetsläger i Storsien där de tvångsarbetade utan lön på vägbyggen. Många fick svårt att någonsin få arbete efteråt då de ansågs vara ”subversiva element”.

Hur många känner till denna del av Sveriges historia? Ibland syns glimtar av den, som när Karl-Petter Thorwaldsson skröt om att LO förhindrat kommunister att ta sig in i facket, eller när den före detta S-riksdagsmannen Roland Larsson skrev till en kommunist på Facebook: ”… sådana som Du registrerade vi allesammans. Det är därför Du bor kvar i råtthålet. Jag skojar inte när jag säger att jag och andra troligen var med och registrerade flera sådana typer som Bengt än någon annan och jag ser att vi hade rätt.”

Under 1980-talet struntade polisen och Säpo helt i att en högerextrem skinheadrörelse höll på att växa fram. De var upptagna med att banka på husockupanter och anarkister, upprätta register över dem och skicka infiltratörer på dem, något som alla rörelser som sysslat med internationell solidaritet också fått känna på. Läs boken ”Vårt åttiotal” för en berättelse från den tiden. Polisinfiltratörer har levt i solidaritetsrörelser i åratal och inlett kärleksförhållanden med aktivister bara för att spionera på dem – i vår demokrati.

Under 1990-talet gjorde poliser systematiska razzior mot djurrättsaktivisters hem, kaféer och arbetsplatser även om de inte misstänktes för något brott.

I Göteborg 2001 stormade poliser med dragna vapen in på en skola där unga vänsteraktivister sov, ställde upp dem mot väggen och skrek: ”Vilken organisation tillhör ni?” Antifascisters telefoner har avlyssnats, Säpo-agenter har informerat grannar om kommunisters politiska åsikter. Den anarkistiska tidningen Brand åtalades 2001 för ”uppvigling” för en satirtext, och 1999 dömdes miljöaktivisten Linus Brohult till ett års fängelse för en artikel i Ekologisten.

I pressen är det snarare regel än undantag att vänsteråsikter bemöts med krav på att personen ska ”ut i kylan” än med seriösa argument. Jag har tappat räkningen på alla gånger borgerliga ledarskribenter bemött mig, inte med argument, utan med krav på att jag inte borde få skriva, föreläsa eller tala, därför att jag haft fel åsikter. En ledarskribent på Dalarnas Tidning menade att jag inte borde få komma till Borlänge därför att jag en gång låtit mig intervjuas av Proletären. Jag har dock aldrig läst en artikel där en liberal intervjuar en kommunist med argumentet: ”Vi måste kunna tala med vår motståndare för att förstå honom.”

Så snälla, ni högertyper som låtsas strida för yttrandefriheten. Om ni inte ens nämner det systematiska förtryck som drabbat vänstern i Sverige har ni noll trovärdighet. Och ni rasister som känner er förtryckta för att ni inte får vara med i det tv-program eller den tidning ni vill. Kom tillbaka när polis pekar på er med vapen och skriker: ”Vilken organisation tillhör du?” Kom tillbaka när polisen ringer på hos era grannar och informerar dem att de inte borde ha kontakt med er, eller när ni upptäcker att er pojkvän upprättat en fil över er hos Säpo.

Ni har ingen aning om vad åsiktskorridor är för något, barnrumpor.