Vad gäller situationen för barns rättigheter i Sverige överlag, syns tyvärr få tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Det gör den inte för barn i behov av LSS eller särskilt stöd i skolan, där nedskärningar nu genomförs i många kommuner. Inte för barn i väntan på uppehållstillstånd, ekonomiskt utsatta eller våldsutsatta. I en ledartext i Dagens ETC sommaren 2018 ställde jag frågan ”Kan barnfattigdom bli en valfråga?” Vi vet alla hur det gick med den saken.

År 2019 ökar antalet vräkningar av barnfamiljer igen, trots att det i tio år funnits en nollvision. Ensamstående mammor är överrepresenterade.

De konservativa vindar som yr allt kallare gagnar inte barns ställning som en individ med egna rättigheter, utan tycks vilja återgå till en ordning från tidigt 1900-tal, där både mödrar och barn är faderns ägodelar mer än medborgare.

Ljuset i mörkret är att barn och ungdomar själva verkar bli mer medvetna om sina rättigheter, och aktivt utövar sin rätt till inflytande och en framtid – med klimatstrejkerna som tydligaste exempel.

Men åter till frågan om barnfrid. Enligt den senaste omfångsstudien, baserad på enkäter med 4 700 elever i årskurs nio i grundskolan och årskurs två i gymnasiet, har 36 procent av eleverna utsatts för någon form av barnmisshandel från föräldrarna (fysisk, sexuell, psykisk eller försummelse). Att exponeras för våld mellan de vuxna i familjen räknas som psykiskt våld. Ofta överlappar våldsformerna varandra. Av barn som uppger att föräldrarna varit oense om vårdnad och boende efter separation uppger hela 84 procent att de utsatts för någon våldsform – det vill säga de flesta. Hela 42 procent i denna grupp har själva utsatts för fysiskt våld och 40 procent har upplevt våld mellan föräldrarna.

Trots detta behandlas våldet som en marginell fråga i detta rättsliga sammanhang. Från det nya millenniet märks en paradoxal utveckling; samtidigt som det fysiska våldet i familjen har synliggjorts inom straffrätten, har förändringar inom andra delar av välfärdsstaten gjort det svårare för våldsutsatta mödrar och barn att skyddas från våld. Vårdnadsreformen från 1998 gjorde det möjligt att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja, något som ofta görs trots uppgifter om våld eller att en förälder är dömd för brott mot den andra föräldern eller barnet. Barn som vill ha kontakt med en frånvarande förälder har inga legala rättigheter att kräva umgänge. Däremot kan barn själva tvingas till umgänge.

I ett fall som nyligen avgjordes i hovrätten, och som redogörs för av advokaterna Barbro Sjöqvist och Rebecca Lagh, gavs en pappa ensam vårdnad om ett treårigt barn, trots att han erkänt och var dömd för upprepat våld mot mamman, som bott med barnet på skyddat boende, fått kontaktförbud utfärdat mot pappan och vid tiden för domen hade skyddade personuppgifter på grund av hans upprepade hot och våld – ett våld som även utövats inför barnet. Innan hovrättsdomen hade mamman interimistisk (tillfällig) ensam vårdnad och pappan umgängesrätt. Trots sin rädsla försökte mamman möjliggöra umgänge och medgav yrkande om umgänge varannan helg. På grund av sjukdom och även av rädsla ställdes umgänget in vid några tillfällen. Detta får nu hovrätten att bedöma mamman som bristande i sin samarbetsförmåga, och hon fråntas helt vårdnaden. Någon riskbedömning genomförs inte, trots att risken för att barnet kan fara illa sedan 2006 ska väga tyngre än rätten till kontakt med båda föräldrarna.

Slutsatsen från min avhandling från 2016* gäller ännu: Vad som sker är ett administrerande av fortsatt ofrid, ett legalt sanktionerande av våldsutövning. 

* ”Ofridstid – fäders våld, staten och den separerande familjen”. Acta Universitatis Upsaliensis.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.