Det är kyndelsmäss i kyrkan – kyndel betyder bloss, alltså ljus, och förr välsignades ljusen, de återvunna och omstöpta ljusstumparna från julens myckna ljuständande. Man välsignade dem inte bara för att de skulle brinna klart utan främst för att de skulle föra med sig hemtrevnad och husfrid och naturligtvis för att de inte skulle orsaka någon vådabrand. Den traditionen är väl knappas särskilt levande uti i stugorna, jag har i alla fall aldrig blivit ombedd att välsigna några ljus men jag skulle göra det om någon frågade. Hemtrevnad och husfrid är viktiga ting.
I skarp kontrast till det står BRIS rapport om skilsmässobarn. Lyssna på mig heter den. Barnen som pratat med BRIS återkommer till att ingen lyssnar på dem. De får träffa kuratorer och socialarbetare och folk på familjerätten men de känner sig ändå inte lyssnade på – och allra minst lyssnar föräldrarna. Inte vågar eller orkar de säga så mycket till sina föräldrar heller. En skilsmässa föregås ofta av bråk och gräl, men grälen efteråt kan vara lika intensiva, i synnerhet för barnet som hamnar mitt i eftersom grälen för det mesta handlar om just barnet – vem som ska betala för vad, var han/hon ska bo när och så vidare. Som frånskild med barn väcks det dåliga samvetet hos mig. Inte för att vi grälar i och för sig, inte nu efter sju år. Det var värre de första åren.
Barnens råd till sina föräldrar är att de ska tänka sig för innan de skiljer sig. Det är rätt tänkt och lätt sagt. Men jag tror också att det är så gjort. Jag tror att de allra flesta tänker sig för både en och två gånger innan de separerar. Det är inte lätt och roligt att flytta isär, liksom. Men barnens råd om att ta hjälp utifrån, att gå till någon och prata, tror jag på. Kanske kan det faktiskt vända, om allt inte redan är kört i botten. Men framför allt kan det underlätta både under skilsmässan och i hur man ser på varandra efteråt. Och har man barn ihop kommer man aldrig att kunna leva som om man aldrig känt varandra. (Fast oj vad man önskar det ibland!)
BRIS reflektion är bland annat att barn behöver bättre stöd under skilsmässor, men också efteråt, ibland långt efter. Det är viktigt att det är ett stöd som verkligen lyssnar och inte bortförklarar eller bagatelliserar deras åsikter och känslor. Man säger också att det behöver finnas ett fungerande föräldrastöd och konstaterar (inte förvånande) att de flesta föräldrar som genomgår en skilsmässa mår dåligt själva och därför har svårt vara så stöttande av sina barn som barnen behöver.
Ibland räcker det inte med ett ljus för att uppnå hemtrevnad och husfrid, inte ens med ett välsignat ljus, fast man skulle önska att det var så. Istället måste vi arbeta på det, alla som bor tillsammans och alla som flyttat från varandra. De som behöver det mest är ju faktiskt dem som vi älskar allra mest – våra barn.
Carina Särnqvist
