Debatten om LVU, det vill säga tvångsomhändertagande av barn och unga, brukar oftast pendla mellan upprördhet över att barn farit illa när de blivit tvångsomhändertagna och när de farit illa för att de inte blivit det. De föranleds oftast av uppmärksammade fall i media. Jag tänker på fall där barn som varit omhändertagna utsatts för sexuella övergrepp eller som ett av de kanske mest uppmärksammade fallet, Lilla hjärtat, där tvångsvården upphörde och ledde till barnets död.
Det finns dock en annan aspekt av tvångsomhändertagande som alltför sällan belyses, nämligen barnens rätt att komma till tals i dessa processer.
Frågan är viktig eftersom när ett tvångsomhändertagande väl sker så tenderar, trots vad en kan tro av mediebilden, barnet bli kvar inom tvångsvård under väldigt lång tid. Inte helt sällan ända tills barnet/den unge blivit myndig.
Ekot har nyligen gjort en granskning som visar att i så många som vart tredje fall framkommer inte vad barnets vilja är (när barnet är under 15 år). Detta står i strid med barnkonventionen som tydligt anger att barn har rätt att höras och komma till tals i alla frågor som rör barnet.
Det finns ingen åldersgräns för när barnets åsikt ska tillmätas större betydelse, utan det talas om barnets mognad. Ibland brukar en prata om att när barn är omkring tolv år så ska deras vilja om exempelvis vilken förälder de vill bo hos ha större vikt. När barnet har fyllt 13 år har föräldrar inte längre insyn i barnets sjukjournaler, om barnet inte vill det. Samhället anser att i den åldern så börjar barnen bli mer självständiga och mogna och ska ha mer att säga till om när det gäller saker som rör dem.
I rättsliga sammanhang har barn under 15 år ett juridiskt ombud som ska företräda barnet, men hen ska också vara ställföreträdare för barnet och verka för barnets bästa. Vilket inte behöver vara samma sak. Detta kan innebära att ombudet i rollen som ställföreträdande kan tala emot det som är barnets vilja. Det kan absolut finnas skäl för att det är en god ordning, men det gör också att barnets talan och röst får betydligt svagare ställning.
När frågan om tvångsomhändertagande tas upp i rätten så brukar det vara ett antal representanter från socialtjänsten, vilka givetvis har en starkare maktposition i förhållande till barnet. I vissa fall finns också vårdnadshavarna som också kan vilja att barnet ska omhändertas. Därtill har vi rätten som i sina domslut i det närmaste uteslutande går på socialtjänstens linje. Den enda som ska stå på barnets sida är det juridiska ombudet, men även denna kan då ”vända sig mot” barnet när den intar rollen som ställföreträdande för barnet. Klientlojaliteten är ett honnörsord, men alltså inte om klienten är ett barn som är under 15 år.
Ett barn som blivit föremål för tvångsvård har kanske redan stött på en vuxenvärld som svikit både en och annan gång. Att då inte få möjlighet att få sin röst hörd i något som förmodligen kommer påverka deras liv under lång tid framöver kommer inte öka tilliten till vuxenvärlden eller samhället. Däremot kan det ha stor betydelse att, kanske för en gång skull, ha en vuxen på sin sida som lyssnar och för ens talan på ett sätt som gör att det upplevs på lika villkor.
Ett juridiskt ombud som, på samma sätt som när den företräder en vuxen, följer sin klients instruktioner kommer inte att leda till att barn som behöver bli omhändertagna inte blir det. De sociala myndigheterna och domstolarna har fortsatt att förhålla sig till lagen och ska agera och göra bedömningar utifrån vad som är det bästa för barnet.
Ett juridiskt ombud som enkom företräder barnets intresse skulle däremot stärka rättssäkerheten, men framför allt leva upp till barnets rätt att få sin röst hörd.
Om vi ska leva upp till barnkonventionen, som alltså är lag, så måste det juridiska ombudets roll renodlas. I alla andra fall skulle det vara otänkbart att den som ska företräda dig också kan tala emot din vilja och instruktioner.
