Samarbete mellan arbete och kapital innebar att kapitalet i utbyte mot arbetsfred och statliga investeringar i infrastruktur accepterade höga skatter och löner. En ordning som under den förglobaliserade industrikapitalismens epok på nationell nivå kunde säkra både generell välfärd och tillväxt – staten bistod i att säkra en ordnad reproduktion av arbetskraft och den dominerande delen av den svenska arbetarrörelsen accepterade och accepterar att endast försöka begränsa skadan av ett mer eller mindre reglerat kapital.
Statens bostadspolitiska insatser handlade under den mest expansiva perioden om att genom olika styrmedel främja nyproduktion utan att själv stå som byggherre. Kommunala bostadsbolag och bostadskooperationer som HSB förväntades ansvara för själva produktionen. Den kapitalintensiva bostadsproduktionen användes också som ett ekonomiskt styrmedel, ett medel som i dag i stället stavas penningpolitik, men innebar också, genom bostadslån och räntebidrag, en möjlighet att agera fördelningspolitiskt.
Mycket av efterkrigstidens statliga bostadspolitik baserades på vad som föreslogs i Bostadssociala utredningen 1945. I denna fastställdes bland annat att hyran för en lägenhet om två rum och kök inte skulle vara högre än 20 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön. Med detta mål skulle hyran för en tvårumslägenhet producerad 1991 eller senare ligga på 5100:- i månaden (baserat på genomsnittslönen inom IF Metall 2013), i stället ligger den på 7408:- och 29 procent av månadslönen.
Detta mått baserades dock på ett max antal boende om två personer per rum. Om man i stället tänker att en rimlig boendestandard i dag utgörs av att fyra personer delar fyra rum och kök uppgår hyreskostnaden till 42 procent av månadslönen.
Bostadspolitik är som bekant något av ett rött skynke för högern. Med regeringen Bildt 1991 initierades en utredning med uppgift att ta fram underlag för en avreglering av hyresmarknaden och som en symbolisk åtgärd avskaffas bostadsdepartementet.
I samma anda verkar Liberalernas utspel om att bostadssubventionerna skall bort ur det blocköverskridande samtal som nu förs om bostadspolitiken. I en kommentar till DN menar Erik Ullenhag (L) att ”Det är ett klokare sätt att ge pengar direkt till individen än att i princip stoppa dem rakt ner i fastighetsägarnas fickor.” Men redan i samband med maktövertagandet 1976 genomdrev den borgerliga regeringen en lag som förenklade ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter. Hur detta har slagit mot Stockholms bostadsmarknad vet vi: 1990 utgjorde hyresrätter 75 procent av lägenhetsbeståndet i Stockholm, 2010 är den siffran 47 procent.
Men har då inte avregleringen medfört en ökad nyproduktion? Nej. 1991 färdigställdes i Stockholms län 6 572 lägenheter varav andelen hyresrätter utgjorde 66 procent, 2014 färdigställdes
6 794 varav 35 procent hyresrätter.
Det ideologiskt betingade systemskifte som Sverige har genomgått sedan slutet av 1970-talet har alltså, föga förvånande, också visat sig ineffektivt för att inte säga kontraproduktivt i fråga om nyproduktion av bostäder.
I dag är alternativet varken en återgång till en samförståndsanda präglad av socialdemokratisk hegemoni eller fortsatt marknadsliberal avregleringsiver. Ska vi lösa bostadsbristen är frågan om vi inte har nått därhän att staten själv måste agera byggherre. Femårsplaner? Ja, tack!
