Debatten om den vänstervridna svenska journalistkåren är har vaknat igen och högst ropar de från höger. En undersökning, gjord av den norska statsvetaren Jan Erik Grindheim, visar att 70,7 procent av de svenska journalisterna skulle rösta på de rödgröna partierna om det var val idag. Mest anmärkningsvärd är förstås siffran för hur stor andel som skulle rösta på Vänsterpartiet, 32 procent, vilket gör partiet till det största bland journalisterna.
Det finns mycket att säga om undersökning, och det första måste vara att bara 213 svenska journalister svarade. Underlaget är inte statistiskt säkert. Den kan alltså betyda lika lite som det skulle göra om bara Danderydsbor fick svara på vilket parti som ska få bilda regering.
Men visst, undersökningen bekräftar en tendens som har setts förut. Till exempel i professor Kent Asps återkommande undersökningar vid Göteborgs universitet, som senast 2012 visade att 56 procent av journalisterna skulle rösta på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Då var dock Miljöpartiet största parti.
Jag vill minnas att Kent Asp föreläste när jag själv var student på journalisthögskolan i Göteborg i början av 2000-talet. En förklaring till Vänsterpartiets och Miljöpartiets höga siffror, och Socialdemokraternas och Moderaternas låga i jämförelse med befolkningen i stort, var att journalister ogärna identifierar sig med makten. Nu är Miljöpartiet en del av makten och partiets siffror bland journalister verkar också ha sjunkit ihop.
Så är det, många journalister väljer det här yrket drivna av en önskan om att få berätta och på det sättet skapa förändring. Göra världen bättre. De är aktivister, vilket Lars Anders Johansson, på nya frihetliga (vilket i det här sammanhanget framför allt verkar betyda marknadsliberalism och ett motstånd mot skatter) magasinet Kompass rynkar på näsan åt i en text som spridits på twitter. Agendasättande journalistik, som bland andra Peter Wolodarski på DN förespråkar, är problematisk enligt Lars Anders Johansson. Med agendasättande journalistik, och fokus på vissa frågor, påverkar medierna sina läsare. Lars Anders Johansson tar ett exempel: ”Det finns skäl att misstänka att mediernas skildring av värmeböljan 2018 kan ha spelat roll för att Miljöpartiet inte förlorade mer än vad de gjorde i den höstens val.”
Han tycker att journalistiken ska vara konsekvensneutral. Rapportera om det som är sant, relevant och har ett allmänintresse oavsett vilka konsekvenser det får för politik och samhällsutveckling. Ja, om de massiva skogsbränderna under värmeböljan 2018 inte var sanna, relevanta och av allmänintresse då vet jag inte vad som är det. Och om det eventuellt gav Miljöpartiet i en skjuts i opinionen så beror det mer på de andra partiernas oförmåga att hantera miljöfrågor än mediernas rapportering.
Det finns ingen journalistik som är helt konsekvensneutral eller helt objektiv. All journalistik, liksom allt berättande, färgas av avsändarens och mottagararens tidigare erfarenheter och referenser. Och begreppet allmänintresse har blivit allt mer problematiskt för varje år som jag har ägnat åt det här yrket. Idag verkar det mest användas för motivera oanständigt tidiga namnpubliceringar i spektakulära brottsfall.
Det viktigaste för journalistiken i ett fritt samhälle, i en demokrati där varje medborgare ska ha rätt och möjlighet att skapa sig en uppfattning, är att den är fri. Och att det finns flera röster. Det är inte bra om alla journalister i Sverige röstar på Vänsterpartiet. Det är inte heller bra om alla bor i innerstan, har barnen i en friskola, har två svenskfödda föräldrar och vandrar på semestern.
Vi behöver mångfald. Och det är där vi hittar det största hotet mot den fria journalistiken i Sverige. I mediekoncentrationen. Med åren blir redaktionerna färre och tidningsägarna ännu färre. Uppköp efter uppköp har lagt makten över journalistiken i ett fåtal händer och tidningarna drivs idag som vilket företag som helst, vinsten framför allt. Ledarsidorna har blivit färre. Samma personer syns på allt fler ställen. Och slimmade redaktioner ska göra mycket på kort tid. Många journalister bestämmer sig kanske för yrket för att de är aktivister, men de krockar rakt in i en helt annan verklighet.
Magasinet Kompass verkar inte gilla vänstervridna journalister. Men vi gillar Kompass. Och alla röster som bidrar till en bred journalistik som kan skildra många delar av verkligheten. För bara så kan vi få en fri och oberoende journalistik. Många avsändare och många mottagare är det bästa vi kan göra i en värld där ingen sanning är absolut eller oberoende av vem det är som berättar och vem som lyssnar.
