Nu nalkas våren, och med den anländer Malmös årliga förskolekris. De platser som blev lediga när en hel årskull började skolan i höstas börjar nu framåt mars att ta slut. Precis som varje år.
På grund av förra årets omorganisering av kommunförvaltningen har bristen blivit ännu mer kännbar i år, men tjänstemännens uppgift har varit lika omöjlig även tidigare: Att planera förskolan utan en aning om när stadens föräldralediga tycker att det är dags att sätta barnen i förskola och gå tillbaka till jobbet.
I grunden är problemet politiskt. En förskola som klarar av att ta emot alla barn när som helst på året kostar pengar, men förskolan är precis som övriga välfärden strukturellt underfinansierad. Verksamheten är anpassad till en miniminivå och därför knakar det i fogarna när topparna anländer.
Lösningen borde vara enkel. Öka resurserna till Malmös förskolor. Bygg fler för att ha plats. Höj skatten för att ha råd. Bara lös det!
Men i den styrande majoriteten med S, V och MP är det bara ett parti som kräver skattehöjning för att kunna finansiera välfärdens utbyggnad. Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bestämt håller emot. Därför går det inte heller att lösa problemet.
Det är dags att inse att en skattehöjning måste till för att förskolan ska kunna byggas ut till en nivå som utan problem klarar topparna. Det skulle innebära en förskola som istället för att vara underdimensionerad på våren är överdimensionerad på hösten. En politik som inte räds att någon gång erbjuda högre kvalitet än utlovat, istället för att alltid falla in i det minsta möjligas logik.
Kritiken mot sådana förslag är alltid densamma: Det vore slöseri med skattebetalarnas pengar att ha “tomma förskoleplatser” på hösten.
Men en förskoleplats är inget fack där vi stoppar in våra barn under arbetstid. Den kan inte vara tom. Om vi skalar bort väggarna och legoklossarna är förskoleplatsen i grund och botten antalet förskolelärare. Om alla platser inte används innebär det bara mer tid för kontakt mellan vuxna och barn.
Det är dags att sluta vara rädd för att skapa lite luft i systemen. Det är en synnerligen borgerlig och cynisk syn på gemensam sektor att aldrig kunna tänka sig att överfinansiera sina verksamheter. Att alltid pressa kostnaderna och hellre budgetera för lågt än att riskera att få pengar över. Utom på ett område.
Samma politiker som slåss febrilt mot varje förslag till skattehöjning, och inte drar sig för att kalla högre personaltäthet i förskolan för slöseri med skattepengar, är nämligen desto mer försiktiga med orden när det handlar om privata vinster i välfärden. Medan överskott på kvalitet är slöseri kallas det för effektivisering när skattepengar hamnar i privata fickor.
Pengar och barn är lätta att räkna – kanske är det därför som fokus brukar hamna där. Men det som verkligen spelar roll inom välfärden är mänsklig kontakt. Den går inte att mäta, men den uppstår när tid för möte mellan människor finns. Därför är det aldrig slöseri att ha fler platser i förskolan.
Richard Olsson