En pappa blev i onsdags ihjälskjuten framför sin son i Skärholmen. En tolvåring får växa upp utan sin pappa. En stadsdel får bevittna ytterligare ett mord. 

På Instagram hittar kriminologen Nina Rung inte orden. 

"De mördade en pappa på väg till badhuset med sin son. Vad skriver man om det? Vad säger man om det?"

Jag vet inte riktigt heller. 

För mindre än en månad sedan skrev jag en ledare om ett annat mord i Skärholmen – denna gång utanför en förskola. Ska jag skriva samma ledare igen?  Jag har slut på förslag. Orkar inte upprepa samma sak som så många gånger förr: det förebyggande arbetet, straffsatserna, segregationen, att stoppa nyrekryteringen.

När jag pratar med de boende i Skärholmen verkar de flesta känna något liknande. Många skakar uppgivet på huvudet, är osäkra på vad man borde göra. Flera tycker att polisen inte prioriterar området.

 – Poliserna verkar själva vara rädda, säger Karin Ahlström, 64. 

En man i 30-årsåldern, som vill vara anonym, lyfter segregationen. Men han återvänder snart till meningen han började samtalet med. 

– Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Den enda som är tvärsäker är SD:s Jimmie Åkesson. 

Han vill kriga. 

Det är ”dags att Sverige förklarar fullt krig mot varje enskild individ i dessa kriminella gäng”, skriver han. Det låter som att han ska ta fram hagelbrakaren och börja skjuta folk själv. 

Filosofen Bertrand Russell sa en gång: 

”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de begåvade så fulla av tvivel.”

Skjutningarna är en nationell kris. 

Det är inte dags för krig, utan för samling. 

Alla vi tvivlande, osäkra människor, som inte riktigt vet vad man ska göra. Vi måste samlas. Och trevande, prövande, staka ut en ny väg. Men allra först ska vi sörja.