Nationalekonomerna Jack Vahnberg och Paul Pawlowski skrev i veckan en mycket intressant debattartikel (DN) i vilken de uppmanade finansminister Elisabeth Svantesson att revidera ”sin bild av ekonomin” och sittande regering att utreda frågan om förkortad normalarbetstid. Vahnberg och Pawlowski har fördjupat sig i ”hur arbetslöshet, tillväxt och ojämlikhet påverkas av en reducerad arbetstid i form av en kortare arbetsdag eller arbetsvecka”. Vid en uppskattning av effekten av arbetstidsförkortning framkom att arbetslösheten minskade, den ekonomiska tillväxten ökade och vidare att ojämlikheten lämnades oförändrad. De makroekonomiska effekterna vid en generell sänkning av arbetstidsmåttet skulle vara positiva genom högre produktivitet, mindre sjukfrånvaro och minskade arbetsrelaterade olycksfall och skador. Inledningsvis skulle en arbetstidsförkortning naturligtvis öka de offentliga utgifterna. I flera branscher som vården och skolan skulle fler behöva anställas. Men på längre sikt skulle investeringen betala sig själv genom minskad arbetslöshet, minskad sjukersättning och ökad tillväxt. ”Individer, företag och ekonomin i stort mår bättre av en allmän arbetstidsförkortning”, skriver man.

I början av året publicerades resultatet efter världens mest omfattande försök med fyra dagars arbetsvecka. 2900 anställda i 61 brittiska företag hade i sex månader fått arbeta 32 timmar per vecka. Det kunde konstateras att det i alla avseenden främjade de anställdas hälsa och välmående: 39 procent kände sig mindre stressade, 71 procent upplevde minskad utmattning och trötthet, oro och sömnproblem minskade under försöksperioden. Men det var inte bara de anställda som gynnades, utan också företagen. Under tiden försöket pågick låg produktiviteten på samma nivå som innan. De flesta företagen kunde också redovisa bättre affärsresultat. Efter försöket valde 56 företag att fortsätta med det nya arbetstidsmåttet.

I flera länder har studier över åren gjorts på sänkt arbetstid och resultaten har genomgående visat positiva effekter för de anställda, förutsatt att arbetet samtidigt som timmarna i arbete minskats också har ordnats och letts effektivt av arbetsgivarna. En arbetsvecka som förkortas utan att styrningen av arbetet också ses över fungerar inte. Hur arbetet leds och fördelas i den dagliga produktionen är en ödesfråga för arbetstidsmåttet i stort: Antingen är det spiken i kistan eller nyckeln till låset. Förra året visade en undersökning som gjordes av Svenska Möten att så mycket som fyra arbetsveckor per anställd och år slösas bort på diffusa och onödiga möten utan syfte och mål. I undersökningen uttryckte anställda tiden som slösas bort visar att arbetsgivare inte förmår utnyttja kompetenser rätt och att produktionen alltjämt blev lidande av den bristande förmågan på styrning. Det är svårt att inte dra slutsatsen att det egentligen är här ett av de största hindren mot en för människovärdet och folkhälsan välbehövlig arbetstidsreform ligger: I företag och organisationer som inte begriper hur arbetet kan ledas bättre.

Den som envist fortsätter att motsätta sig en utveckling som av allt att döma skulle gynna hela den arbetande befolkningen gör det av inga andra skäl än ideologiska: Att neka anställda samma lön trots kortare arbetsvecka. Det är föga sannolikt att sittande högerkonservativa regering blir den som driver igenom, eller ens utreder, en generell arbetstidsförkortning. Men det finns inga skäl till varför ett annat regeringsalternativ inte redan nu kan börja driva frågan mot val.