BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Från den tiden går det att läsa om stanken på gatorna, och hur bland annat sjön Fatburen vid Medborgarplatsen i Stockholm fylldes igen 1858 efter att vattnet blivit till en svart gyttja och lukten blivit outhärdlig. Hundra år senare, i en upplysningsfilm från 1964, tipsar speakerrösten att ett bra sätt att bekämpa nedskräpningen vid havet är att sänka sopor med stenar på djupt vatten. Som i ett trolleri ansåg man att skräpet var borta.

Idag har mycket blivit bättre. Vattenrening och avfallshantering är satt i system som stegvis blir bättre och bättre, och man får böta för att skräpa ner sedan (så sent som) 2011. Trots den positiva utvecklingen ökar däremot nedskräpningen.

Fimpar är vårt vanligaste skräp, och hela 80 procent av nedskräpningen är tobaksrelaterad. Varje år kastar svenskar en miljard fimpar på marken, alltså 2,7 miljoner per dag, till en samhällskostnad av cirka två miljarder varje år. Det är knappast naturliga ämnen i cigaretter, utan filtret innehåller både plast och farliga ämnen.

Trots det får man inte böter av att slänga fimpar, då de av oförståelig anledning blev undantagna i lagen från 2011. Det är något som Miljöpartiet vettigt nog vill ändra på, enligt beslut från deras kongress nyligen.

Böter är ett styrmedel, och ett viktigt sådant om det fungerar. Dessutom har det stöd av svenska folket, då nio av tio svenskar står bakom bötfällning enligt en Sifoundersökning. Däremot lär åtgärden inte räcka. Statistiken har visat att nedskräpningen ökat samtidigt som få böter delats ut sedan införandet av botlagen, och nedskräpningsproblemet är så stort att det kräver många olika åtgärder. Vi behöver förändra hela kedjan, från materialen som skräpet är gjort av till återvinningen och cirkulära ekonomin. Vi behöver jobba på alla nivåer, såväl kommunalt, nationellt, individuellt och inom EU.

Nedskräpningen har minskat i kommuner som börjat mäta den, som ett steg för att lättare förstå vilka åtgärder som behöver sättas in. Bara ökad kunskap verkar alltså vara ett fungerande medel. EU har också nyligen antagit en ny plaststrategi för att begränsa plastavfallet i Europa och stoppa nedskräpningen till havs. 80 procent av skräpet i havet kommer från land, och till 2050 kan det finnas mer plast än fisk i havet om vi inte förändrar våra vanor. Idag återvinns mindre än 30 procent av plasten, och EU:s nya mål är att alla plastförpackningar ska återvinnas senast 2030.

Mycket händer, även om mer kan göras. Fimpdosor skulle kunna skickas ut och fler fimp-automater kan sättas upp. Kommuner skulle kunna få öronmärkta pengar för att bekämpa nedskräpningen och industrin skulle kunna ta mycket mer ansvar för en varas hela livslängd.

Positivt är att skräpet engagerar. Många bidrar under skräpplockardagar och städdagar och att svenskar plockar skräp när de joggar, kallat plogging, blir allt större. Kunskapen och forskningen går framåt. Allt fler förstår hur skräp, inte minst plast, sprids och påverkar djur och natur.

Vi kan idag lätt titta tillbaka på våra forntida synder och tänka att vi kommit långt. I ett modernt samhälle renar vi vårt vatten, återvinner vårt avfall och – borde – vägra slänga allt från glasspapper till fimpar i naturen. Att vi fortfarande gör det sista är en forntida synd vi borde slutat med för länge sedan. Det är dags att vi ändrar på det nu, bland annat genom att införa självklara böter för att fimpa. Ett viktigt steg är trots allt att vara tydlig med att nedskräpning är oacceptabelt, något som idag av fimpare snarare är en norm.