Måndagar är ofta avskyvärda. Denna vecka nåddes jag på måndagsmorgonen av nyheten att Nationella fronten går framåt i franska lokalvalen och strax därefter hörde jag att det danska socialdemokratiska partiet går nu ut i en annonskampanj med en hårdför retorik mot invandrare och flyktingar. ”Kommer du til Danmark skal du arbejde”, lyder texten på en affisch och på en annan talas det om hårdare sållning av asylsökande.

Det är uppenbart att dansk socialdemokrati är ute efter att flörta med Danskt folkeparti som i en del mätningar blivit Danmarks största. Många socialdemokrater har blivit djupt upprörda över tongångarna. Och är det något vi vet från historien är det att när socialdemokratin försöker flörta högerut så slutar det alltid riktigt illa.

Vad är dansk socialdemokrati idag? Jag vet inte. Partiet har i regeringsställning sålt ut statliga verksamheter, sänkt skatter och skurit ner på välfärden och slutresultatet är att partiet krymper.

Frågan är om något liknande kan hända i Sverige med svensk socialdemokrati? Svaret på det är i viss mening att det redan hänt: Socialdemokratin har under mycket lång tid sakta men säkert rört sig högerut på den politiska skalan när det gäller ekonomisk politik och synen på välfärden. Idag är svensk socialdemokrati i grund och botten ett socialliberalt parti, på samma sätt som dansk socialdemokrati är ett center-vänsterparti.

I båda fallen har den där mer djupgående demokratiska socialismen, med krav på utbyggd offentlig välfärd och ekonomisk jämlikhet, lakats ur i takt med att bägge partierna mist sin folkrörelsekaraktär. Hemligheten bakom socialdemokratins kräftgång över hela Europa är egentligen just det: att inga folkrörelser, eller sociala rörelser, idag bär upp dessa partier. Ideologisk medvetenhet tycks vara en funktion, nästan matematiskt formulerbar, av mängden aktiva i en rörelse.

Placera en ideologiskt tänkande människa på en arbetsplats, i en trappuppgång, på en krog – och hela situationen förändras. Så fort det finns någon där som anstränger sig att käfta emot så startar en helt annan psykologisk och politisk logik.

Vi föds in i ett borgerligt samhälle. Om ingen säger emot tenderar vi att bli sådana som den allmänna miljön gör oss till. Jag minns när jag var barn och vi ibland fick besök av min farbror, skräddaren. Han gick krokryggig efter att ha drabbats av polio som tonåring. Men han var också mycket aktiv i handikapprörelsen. Jag minns hur samtalstonen förändrades i köket när han var där och kom med ett slags överblickande eftertänksamhet som bröts mot särskilt min fars mer impulsiva utläggningar som kunde gå åt rätt olika håll. Föreningsmänniskans lugn men också försiktiga radikalism skapade en annan atmosfär.

Också min farfar var en utpräglad föreningsmänniska, som var med och startade en fackförening i lilla Vingåker. Han var socialdemokrat, men spred under kriget den antifascistiska tidningen Trots allt. Han pratade mycket med de judiska skräddare som slagit sig ner på orten. I bokhyllan hade han den första översättningen av Kapitalet. Farfar brukade ha glasögonen uppskjutna på hjässan och då såg det ut som om han tittade lite bortom oss alla när han pratade. Farmor minns jag bara vagt, hon dog när jag var riktigt liten, men jag tror att de delade varandras engagemang.

Det där är idag nästan borta, både i arbetarklassmiljöer och medelklassmiljöer. Kvar är partistaberna högt däruppe. Och medierna.

Några väsentliga skillnader mellan dansk och svensk socialdemokrati består emellertid. Det är trots allt en fantastisk sak att det idag framstår som fullständigt otänkbart att Stefan Löfven skulle gå ut med en annonskampanj som liknar den danska.

Varför är det så? Jag tror att huvudförklaringen till det är den vitala och i hög grad spontana folkrörelse mot rasism som dök upp på gatorna i synnerhet från december 2014 (demonstrationen i Kärrtorp) fram till valet på hösten. Alla dessa tusentals människor som vände ryggen åt Åkesson när han talade på torgen i svenska städer eller hade modet att på sina arbetsplatser eller bland vänner säga emot när de rasistiska tonfallen hördes. Efter valen till EU-parlamentet och riksdagen blev de flesta i denna antirasistiska folkrörelse mycket uppgivna och bestörta över SD:s framgångar. Så kände förstås även jag.

Nu ser vi vilken betydelse den där antirasistiska aktiviteten hade och har. Otaliga demonstrationer och oräkneliga inlägg i sociala medier lade fast en annan norm i svensk politisk debatt än i den danska. Det är den normen, skapad av en massa icke-professionella politiker, som i alla fall för överskådlig tid gör det direkt otänkbart för svensk socialdemokrati att vandra samma väg som dansk.

Min farfar eller farbror skulle ha förstått vad det är jag säger nu: Folk förändrar. Eller som John Lennon sjunger det rakt ut med all den naivitet som idag behövs:

Bara folk vet hur man snackar med folk

Bara folk vet hur världen kan förändras

Bara folk inser makten som folk har

Så kom igen – en miljon röster är bättre än en.