Hur kunde hon klara sig? Hur lyckades hon vända livet, från att vara offer till överlevare?

Mycket tack vare Mikamottagningen i Stockholm. Världens kanske bästa centrum för människor med prostitutionserfarenhet, internationellt känt för sin unika evidensbaserade verksamhet. 

Den verksamheten finns inte mer. Ja, lokalerna finns kvar, men fem av sex anställda har sagt upp sig. Knappast några kvinnor söker sig längre hit. Det brukade stå flera personer i kö - nu har personalen inget att göra. Då det inte finns någon behandling att erbjuda vänder kvinnorna i dörren eller hör inte av sig alls. 

Det var för exakt ett år sedan som socialförvaltningen plötsligt och till synes utan anledning beslutade om nya regler för verksamheten. Mikamottagningen skulle nu inte erbjuda någon terapi alls. Trots att det gått bra i många år var det nu "inte möjligt enligt socialtjänstlagen" för staden att erbjuda behandling. Det enda de skulle ägna sig åt var "uppsökande verksamhet" varefter klienter skulle slussas ut till landstingets psykiatri - där det inte finns någon som helst expertis på prostitution. Mikamottagningen skulle inte heller få ta emot ungdomar under 18 år eller låta klienter vara anonyma.

När detta blev känt följde stora protester och upprop. Tjejjourer, experter, prostitutionsforskare från hela världen skrev artiklar och förklarade att människor i prostitution sällan eller aldrig söker sig till vanlig psykiatri. Att det inte är någon mening med uppsökande verksamhet om man inte har uppföljande verksamhet. Kvinnor med prostitutionserfarenhet skrev brev till socialförvaltningens chef Anette Necander och till ledamöterna. Flera vittnade om att Mikamottagningen hade räddat deras liv och att om det inte vore för deras ovärderliga arbete skulle de varit döda idag.

Personalen berättar att när Anette Necander mötte dem frågade hon:

"Jag trodde ni arbetade med att lära ut att sätta gränser här."

"Hurså?"

"Det här med liv och död som flera skriver om, jag tycker det verkar minst sagt gränslöst."

Får man ha så mycket makt om man har så lite kunskap?

Sedan skulle ärendet upp i socialnämnden. Jag hoppades att de åtminstone skulle ta sitt förnuft till fånga efter så många protester. Men då jag mailade samtliga ledamöter i nämnden insåg jag att ingen hade över huvudtaget varit på mottagningen eller kände till vad arbetet gick ut på. Inte heller hade de någon kunskap om personer med prostitutionserfarenhet. Men de lovade att besöka den och tala med personalen. En utvärdering skulle naturligtvis också ske, redan sommaren 2017, för att se vad förändringarna lett till.

Socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) hävdade att det hela var ett olyckligt missförstånd. Hon menade att mottagningen inte alls skulle skäras ner - tvärtom rörde det sig om en utveckling och förbättring. Hon menade också att ungdomar skulle få hjälp på Framtid Stockholm, en enhet som arbetar med föräldrastöd och alkohol/drogfrågor: "Dessa socialarbetare är specialister på just unga i prostitution och väl rustade att ge målgruppen stöd."

En tid efter beslutet är fattat söker sig en 16-årig prostituerad tjej till Mikamottagningen, som tvingas säga att de inte kan ta emot henne. De ringer då till Framtid Stockholm och får svaret: "Nej, det går inte! Vi har ingen här som är specialiserad på prostitution." 

Varför ljuger Åsa Lindhagen för oss? Och hur ser hon på "förbättringen" idag, när nästan samtliga sagt upp sig i protest och brukarna försvunnit? Hela beslutsprocessen stinker av lögn och ett totalt förakt för kvinnor och tjejer med prostitutionserfarenhet och kvinnliga socialarbetare. Bara föreställ er att man skulle låta någon som är okunnig om ekonomi fatta beslut av typen "Äh, det här med Riksbanken, att de ska trycka pengar, det är väl onödigt, vi lägger ner den och låter folk göra det själva istället!" Eller att låta en allmänläkare göra hjärttransplantationer: ”Prata inte nu om liv och död, det låter gränslöst."

Det skulle aldrig hända! För att det är bara på de längst ner på botten, och särskilt tjejer, man kan trampa på det här sättet. Här fanns en plats som var till för dem, och den har byråkraterna slagit sönder på grund av någon regel som aldrig ställt till problem förut. Så kan man bara göra om man innerst inne ger blanka fan i människors liv och död.

I veckan har jag föreläst om sexköpslagen i Lissabon och Pamplona. Som vanligt vill alla veta om "exit programs". Jag brukade säga: Vi har något mycket bättre än bara "exit programs", och berätta om Mikamottagningarna. Nu tvingas jag säga att även om Göteborg och Malmö har kvar sina mottagningar, har Sveriges huvudstad faktiskt inte något alls att erbjuda. 

Och någon utvärdering har fortfarande inte blivit av. 

Inte heller kom ledamöterna och besökte Mikamottagningen som de lovat.

Endast en ledamot var kritisk till beslutet: moderaten Andrea Ström. För henne hyser jag djup respekt. De andra vill jag fråga om de sover gott på nätterna? Var det detta ni tänkt er?