Men så finns det människor som på något sätt lyckas leva sitt liv som aktivister för mänskliga rättigheter, solidaritet och rättvisa – och samtidigt förmår skapa så rika liv. Kanske är de våra viktigaste förebilder?
Hur ska vi tänka när en sådan människa rycks ifrån oss?
I lördags begravdes Azam Qarai, 61 år. Som mycket ung i Iran deltog hon i protesterna mot regimen. Bara 17 år gammal fängslades hon. Straffet sattes till tre år, men för att släppas behövde hon dessutom bekänna sig trogen regimen. Hon gjorde inte det. Hon skickades tillbaka till fängelset. Till helvetet. Först efter åtta och ett halvt år fick hon sin första permission. Då lyckades hon rymma och tog sig till Sverige.
Här grundade hon, tillsammans med sin syster Leila, Kvinnors nätverk, en organisation som kämpar mot hedersrelaterat våld och förtryck. De skapade just nätverk. Samlade många människor och lyckades skapa en organisation där även den som bara kan ge stöd i några timmar i månaden till en ung människa i kris kan få en roll. Träffas, ta en fika, gå på gym tillsammans, äta en glass, finnas. Det kan låta futtigt, men det spelar roll.
Det var genom den organisationen jag lärde känna Azam för 17 år sedan.
På begravningen talar jag med en man som berättar att han varit en del av organisationen just på det sättet, varit stödperson då och då, när organisationen tagit emot unga män.
Jag talar med en ung kvinna som sätter ord på att Azam och Kvinnors nätverk räddat hennes liv. ”Om de inte funnits skulle jag ha varit bortgift mot min vilja.”
Vi som varit engagerade i Kvinnors nätverk vet Azams betydelse. Hon var inte bara chef för en av organisationens grenar, Linnamottagningen. Hennes hjärta – och enorma kompetens – fanns för alla; de mest utsatta, personalen, hela nätverket av människor. Jag vet inte hur många gånger jag ringt Azam, ibland på småtimmarna, när jag behövt hennes stöd att hantera en kris. Hon svarade alltid. Hade alltid ett klokt svar. Visste hur kriser hanteras, visste när det är läge att säga ja och när ett nej är lämpligare.
Jag minns när en ung kvinna som Kvinnors nätverk stöttade kidnappades av sin familj. Efter en vecka fick hon tag på en telefon och kunde meddela att hon befann sig i Tyskland. En man erbjöd sig att genast sätta sig i bilen och köra natten lång för att frita henne. Azam sa nej. ”De som tagit henne är talibaner. Vi måste först göra en säkerhetsbedömning.” Först några dagar senare kunde mannen åka, tillsammans med en kvinna, och med understöd av tysk polis frita kvinnan.
Hur hittade Azam alltid kompassen? Hur fann hon tiden? Hur fann hon orken?
Kanske stämmer det – för vissa – att det som inte dödar kan göra en människa starkare?
Azam talade sällan om sin egen smärta och den omfattande tortyr hon utsattes för under åren i fängelse. Det var medvetet. Tanken bakom tortyren var att krossa människor, bryta ner dem. Hon och de andra fångarna bestämde sig för att inte låta sig krossas, att fokusera på kärleken och en fortsatt kamp för solidaritet och rättvisa. Just det lyckades Azam göra. Hon gav människor tid och kärlek. Hon förkroppsligade ordet solidaritet.
Sådan var Azam. Hon tänkte alltid större än sig själv, önskade goda liv åt alla. Och på något sätt lyckades hon göra det utan att själv gå under. Azam skrattade ofta, dansade, sprudlade. Det var inte påklistrat. Hon satte rött läppstift på sina läppar och njöt av livet.
Azams favoritblomma var pion. Nu planterar jag en röd, till hennes minne och för allt hon stod för. Som en påminnelse om att föra kampen vidare. På julkortet brukade Azam skriva: ”Tillsammans är vi starkare”. Jag lovar att inte glömma det.
Under den sekulära begravningen ville Azam att vi skulle sjunga John Lennons ”Imagine”. När vi gjorde det fick orden en större betydelse.
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
You
