Den kris världen genomgår på grund av pandemin är nämligen också en varningsklocka för att ekonomin inte fungerar. Trots en massarbetslöshet på snart 10 procent i Sverige, trots kraftigt fallande efterfrågan och minskad produktion, trots bromsad forskning och inställd service, trots kris, så går nämligen de rikas ekonomi lysande.

Det här gäller i Sverige där börsen mår finfint, det gäller i USA och det gäller i de flesta rika länder. De riktigt rika blir mycket mer rika under denna kris, precis som under den förra. Ju sämre samhället som helhet går, desto bättre går det för den lilla procent som äger det mesta.

De parasitära bolagen, (alltså bankerna, de som bara lever på att andra tar risker, skapar och producerar värden, medan de själva helt lever på att kontrollera pengamakten och ta ränta på ränta för det) går med miljardvinster igen. Börsen slår rekord! Mitt i en världskris.

Det här beror på att de statliga coronastöden framförallt går direkt till företagen. Vinsterna hålls uppe liksom värderingarna på finansmarknaden. Politiken och centralbankerna lovar att inget, absolut inget, ska få störa denna ansamling av kapital, de stora företagen skyddas för att värderingarna ska skyddas. Vid minsta oro agerar riksbankerna och skickar in tusentals miljarder i finanssystemet.

Det här betyder att de som äger pengar, de som får dessa miljardstöd kommer öka sina förmögenheter rejält medan klyftan till de som arbetar ökar. Politiken handlar om att öka låneekonomin, lån ger makt och pengar till de som lånar ut och maktlöshet hos de som måste låna.

Det är länge sen modern ekonomi handlade om produktion och konsumtion utifrån ett samhälles förmåga. Idag handlar det framförallt om att befria finansmarknaderna och låta de privata ägarna av dessa skapa nya pengar med riksbankernas stöd.

Lånen bara ökar och ökar (det mesta är bostäder) och för att klara balansräkningarna måste därför värdet på det som lånas öka och öka. Aktierna måste stiga. Bostäderna måste bli ”mer värda”. Spiralen är utan slut tills den dag då nästan all ekonomi i samhället handlar om att betala lån. Lån för att bo, lån för att konsumera, lån för att utbildas, lån för att få läkarvård. Gamla belånar sina bostäder för att få ut några år av vettig pension. Ungdomar blir låneslavar för livet för att kunna flytta hemifrån.

Vi lever i en sjuk låneekonomi som gynnar den rika procenten.

Och det är därför politiken så envist stöder att det ska fortsätta.

Vänstern i Sverige liksom miljörörelser har en bakvänd syn på detta med lån. Man har tagit den borgerliga propagandan om att stater ska spara och inte ”låna av barnbarnen” till sitt hjärta och med det som argument blivit åtstramningspolitiker. Det enda som kan ge utrymme för insatser som minskar klyftorna är då ökade skatter. Men sanningen är att Sverige och andra rika stater enkelt hade kunnat finansiera både omställning och utjämning utan skattehöjningar. Det som krävs är istället att man slutar stödja den finansiella privata makten och skapar pengarna själv. Istället för att ECB eller riksbank skapar pengar till bankerna och finansmarknaden, som dessa sen lånar ut, kan man skapa direkt till staten. Omvägen via finansmarknaden är nämligen det som skapar det ojämlika samhället.

Jag brukar förklara det här i samtal med att när staten skapar lån för att investera och utveckla så är det lån som alla medborgare, företag och organisationer är en del av, vi delar kostnader och intäkter, men när lån skapas privat för bostadsspekulation och ”placeringar” så är det en liten elit som tjänar på det medan alla andra får vara med och betala.

Det socialister ska kritisera är hur pengarna används när staten agerar (till exempel coronastöd eller omställningsinvesteringar) inte att man gör det. Det mesta staterna gör går nämligen till finansmarknaden, inte till verksamheten. (Absurt nog kommer staten låna av privat finansmarknad för att bygga tågbanor till exempel.)

Det är inte staterna som är lånebubblor i världen, det där är propaganda för att genomföra nedskärningar och ännu större omflyttning från de som jobbar till de som äger samhället privat.

Den stora lånebubblan är det privata, det är den som är så gigantiskt uppblåst att det enda politiken idag gör är att blåsa upp den ännu mer.

Bland vänsterkrafter i USA och Frankrike finns idag en diskussion om den klassiska lösningen som finns på detta dilemma. Historiskt har samhällen tvingats till skuldavskrivningar gång på gång, från antiken till idag, där skulder avskrivs så att medborgare och företag kan starta om. De gånger samhällen inte gjort det (för att oligarkerna som styr vägrar) blir det sammanbrott, kris och i värsta fall krig för inget samhälle överlever om de som bor i det inte kan klara av sin vardag med dessa ständigt ökande skulder. (Tänk dagens USA och de enorma konflikterna som ligger under ytan.)

I ett modernt samhälle behöver skuldavskrivning inte vara så dramatiskt som för några tusen år sen, i praktiken betyder det att den privata finansmarknaden blir gemensamt ägd, att banker återgår till att förmedla sparade pengar, inte bara skapa nya, vi får en skuldavskrivning som gör de rika procenten ont, men alla andra gott.

På samma sätt fungerar en skuldavskrivning mellan rika stater och fattiga. Medborgarna i alla länder tjänar på det, de som äger däremot förlorar.

Vi lever i dramatiska tider. Klimatkrisen kommer att tvinga fram en enorm offentlig expansion, större investeringar än mänskligheten någonsin gjort på tio år, eller också går samhällena under. Pandemin lär oss samtidigt hur fel det blir när stödet skickas till de få, inte till de många.

Varför ska vi acceptera 10 procents arbetslöshet och skuldsatta löntagare? Avskriva skulder är en otänkbar idé idag men om några år kan det vara det enda som räddar samhällen från sammanbrott.