Ledare: Avmystifiera socialtjänsten

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är inte allt för svårt att föreställa sig situationer som blir kniviga för de berörda parterna. Då det berör det privata finns det en del friktionsyta mellan individen, anhöriga och det offentliga. Har man inte haft kontakt med socialtjänsten själv så blir det andrahandsinformation som utgör den huvudsakliga källan för ens uppfattning om den. Utöver personliga samtal förlitar man sig på press och sociala media.

När socialtjänsten berörs offentligt via dessa forum är det ofta som en del av en problembeskrivning. För en medial översikt kan sökord ”socialtjänst”, ”Bergslagen” och ”nyheter” generera resultat. Efter ordet socialtjänst fann jag exempelvis: ” ... i kris” ” ...  JO-anmäls” och ” ... får skarp kritik”.

Från officiellt håll är det utåtriktade materialet snarlikt det man ser hos företag. Bortsett från rent informativa texter används ord som ”samarbetspartner”, ”tjänster” och ”service”.

Grovt sett vet vi att varje kommun har en socialtjänst och vi kan föreställa oss situationer där de skulle behöva ingripa. I det offentliga samtalet observerar jag att socialtjänsten ofta beskrivs som något som agerar på samhället snarare än något som är en del av det.

Det är just separationen mellan socialtjänsten som en diffus samhällsenhet och det resterande samhället som är problemet. De flesta har inte direkt kontakt med den och om de har det får det rätt negativa bibetydelser. Den offentliga bilden är professionellt anonym med stänk av negativa övertoner. En logisk följd är att det finns plats för problematisering och slutligen förändring i det stora via lagstiftning och byråkrati. Formella kanaler finns det redan så det som behövs är alternativa kanaler. Vi behöver inte ytterligare en yrkesgrupp utan snarare något som kan påverka när det behövs; påtryckningsgrupper av vanligt folk som kan ta upp tråden där det offentliga tappar den. Kollektiva ansträngningar där styrkan är sprungen ur antalet människor. När en lyckas ändra på orättvisor, föräldrar som nekas hjälp eller vanvård på vårdhem, så görs det i synkroniserade drag. Socialsekreteraren som nekar bistånd kan inte skyllas för socialtjänstens samlade regelverk, och på samma vis kan inte samhälleligt tryck antas vara sprunget ur en ensam hjälte.

Dels bör socialtjänsten avmystifieras som aktör och inte endast ses som en del av en anonym byråkrati. Dels måste den ses som något annat än något som tillhandahåller ”tjänster”. I stället för att blankt konstatera ”att soc suger” bör vi försöka se på soc som vi ser på andra kommunala verksamheter.

Det vill säga något som är en del av samhället och faktiskt går att påverka. Inte som ett företag eller en satsdel som bara får stå i relation till problematiska bisatser i meningar.