1994 röstade jag Nej till svenskt medlemskap i det som då hette EG. Ett av de få argument som jag på den tiden ändå hade för EG/EU gällde flyktingpolitiken. På det området skulle ett överstatligt, delat ansvar för att fördela flyktingströmmarna över hela Europa verkligen vara ett oerhört progressivt steg. Sammantaget menade jag ändå att det var fler nackdelar än fördelar med ett medlemskap.

Några år senare hade jag accepterat medlemskapet, fastän det var och är svårt att se hur denna jätteorganisation – egentligen mer och mer ett slags gigantisk nationalstat i huvudsak upprättad för en inre marknads skull – ska kunna legitimeras demokratiskt. Jag är beredd att leva i EU, så länge som min begravning inte behöver betalas i euro (jag menar att euron är ett av de mest irrationella påhitt som någon elit någonsin har kommit på).

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett tecken på hur illa ställt det är med den demokratiska legitimiteten för EU är valdeltagandet till Europaparlamentssvalen. Trots att parlamentet fått mer och mer makt och befogenheter har valdeltagandet sjunkit. Få känner sig som européer. De flesta vet vilka som styr det egna landet, men inte många medborgare vet vem som är EU-kommissionens ordförande eller vilka representanter i Europaparlamentet som det egna landet har. Ju längre ner på klasstegen man kommer, desto svagare är intresset för detta uppifrånbyggda EU.

Sedan länge har jag ungefär samma syn på EU som en majoritet av svenska folket: Jag är för EU, framför allt som ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga inslag (inte tvärtom), men jag tror inte att EU är på väg åt rätt håll.

Att Brexit segrade i den brittiska folkomröstningen tror jag har mindre med EU att göra än med den marknadsliberala politik som drivit fram allt värre klyftor, kanske särskilt i Storbritannien. Brittisk arbetarklass är den stora förloraren på samhällsutvecklingen i Storbritannien de senaste 20 åren. Denna arbetarklass övergavs av Tony Blairs New Labour på 00-talet och hade ingen röst i Cool Britannia. Sedan kom högerpopulisterna och uppvaktade denna arbetarklass för att slutligen exploatera delar av den (det är verkligen inte alla som gått på propagandan) för inte minst sina främlingsfientliga syften.

Dagarna efter Brexit kändes det tydligt i luften. Föraktet uppifrån strömmade mot den halva av väljarkåren som röstat ”fel”. Men att rösta ”fel” tycks, tyvärr, för många förtvivlade och vanmäktiga medborgare till slut ha blivit det enda sättet att lamslå de övre skikten i samhället. Det är en tragedi. Även vanmakt korrumperar.

Den rasistiska tonen i Brexitkampanjen var frånstötande. Arrogans uppifrån och bitterhet nedifrån resulterade i det omskakande valresultatet i fredags.

Europa saknar en reformistisk vänster, en uppgraderad arbetarrörelse som fångar såväl regnbågen som den ekonomiska demokratin och den civilisationskritik som är nödvändig i klimatkrisens era. Brexit klargör mer än något annat egentligen det stora tomrummet i europeisk offentlighet: Frånvaron av de reella alternativ som kan få med sig den breda arbetarklass där även större delen av medelklassen ingår.

I skrivande stund kämpar Labours höger hårt för att få bort Jeremy Corbyn från partiledarskapet. Han har, i ett kraftigt försvagat Labour, försökt vrida politiken lite åt vänster. Han bars oväntat fram till ledarskapet av samma ungdomliga entusiasm som lyfte Bernie Sanders i USA eller Podemos i Spanien. Men jag ser dem allesammans som förebud, tecken, varsel på att någonting annat vill fram i västvärlden som bryter sönder det marknadsliberala paradigmet. De är inte kulmen på något. De är början på något.

Stora slumrande sociala rörelser letar efter språkrör och finner dem i oväntade och ibland säkerligen otillräckliga gestalter, men det är bara början, inte en kulmen vi ser: En alltmer spridd motvilja mot den politik som i årtionde efter årtionde genererat ökade klyftor, sociala spänningar och vanmakt.

Jag står sval inför EU, ja. Men det är en arena som existerar och som vi är tvungna att göra det bästa vi kan av. Ingenting tyder emellertid på att det är troende ”européer” som kommer att genomföra det. De enda som kan göra det är politiska aktivister, fackliga ombud, folkvalda politiker, stridbara medborgare som kämpar på de platser de befinner sig på. Kort sagt, sociala rörelser underifrån.

Europaunionen ska inte överges, men måste blåsas ren underifrån.