Det var väntat, och chocken uteblir därför en smula. I Tyskland klev för en tid sedan Alternativ för Tyskland in i förbundsdagen som tredje största parti. Och i Sverige har de nya Moderaterna under helgen med råge bekräftat färdriktningen högerut: Moderaterna är nu snarlika Sverigedemokraterna i en rad frågor. Partiet är tillbaka i tiden före Fredrik Reinfeldt.

Denna höst formar sig till en högerhöst. Tysk höst, österrikisk höst, svensk höst, europeisk höst, ja amerikansk höst.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men för att börja med den moderata kursomläggningen: Jag gläder mig trots allt åt den. Högervinden blåser grenverken kala och man ser dem tydligare mot himlen. Under en tioårsperiod från 2005 till 2015 såg vi framför allt två saker äga rum i svensk politik: Höger–vänsterskalan blev allt oklarare. Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig det nya arbetarpartiet.

Jag minns vardagliga scener från valveckorna 2010 när man kunde se vanliga medborgare stå i djup, förvirrad begrundan i tunnelbanan inför de moderata affischer som presenterade partiet som det nya arbetarpartiet.

Det var verkligen något som brast under de där åren. I retoriken (om än inte i praktiken) rörde sig Moderaterna mot mitten, samtidigt som deras huvudmotståndare, Socialdemokraterna, idépoliskt inte rörde sig ur fläcken utan snarare också rörde sig åt mitten, med Mona Sahins avskedstal som kulmen.

De där åren 2005 till 2015: jag menar att det inte är någon slump att det var då som högerpopulismen bröt fram i Sverige och på många andra håll. Den bröt till stor del fram ur en förlorad höger–vänsterkonflikt. Det är ingen tillfällighet att det var under dessa år som den nya politiska skala som brukar kallas gal-tan-skalan etablerade sig hos i synnerhet statsvetare och politiska kommentatorer.

Den säger detta: Det är värderingar, progressiva eller auktoritära, som i dag betyder mest i politiken. Gal står för green, alternative, liberal. En livsstilskombination. En övre tjänsteman i Stockholms innerstad avsätter ett oerhört mycket större ekologiskt fotavtryck i världen än en låginkomsttagare i förorten eller landsbygden, men kan ändå framställas som mer grön. Samma tjänsteman har mer makt över andra människor än varje LO-medlem, men kan trots det skryta med sina antiauktoritära värderingar.

Gal-tan-skalan har naturligtvis sina poänger (det går aldrig att fånga all politik i en dimen-sion) men den är samtidigt så i grunden losskopplad från nästan alla socioekonomiska realiteter att den ofta bidrar mer till att öka den allmänna politiska omedvetenheten. Ytterpolerna blir Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ, de två identitetspolitiska motsatserna i svensk politik och däremellan ett innanhav där inga horisonter syns.

Från varje politisk skala utgår en värdering: Höger–vänsterskalan säger att fördelningspolitik är viktigast medan Gal-tan-skalan säger att människors livsstil är viktigare.

Högervindarna blåser rent från mycket av detta. För nu står de där, Moderaterna. De avskyr fackföreningar och fördelningspolitik. De vill ha hårdare straff och allt större satsningar på försvaret. De vill sänka skatter och bidrag. Signalementet på ett klassiskt högerparti är återställt.

I det österrikiska valet förlorar socialdemokratin sin del i regeringsmakten. Det blir en högerregering. Men på sikt kan det resultera i en verklig hälsokur för landets demokrati. Koalitionen mellan konservativa och socialdemokrater har demolerat höger–vänsterkonflikten i österrikisk politik, och det är en förklaring till varför nästan enbart migrationspolitik hamnade i valrörelsens centrum. Med tiden kan det komma att ändras. Vi ser samma sak i Tyskland. Tysk socialdemokrati lämnar den stora koalition med Angela Merkel som fått dimman att sänka sig över all tysk debatt.

Naturligtvis är det en europeisk tragedi vi bevittnar när en traditionell och reaktionär konservatism återupprättas och i den processen dessutom lånar frågor och värderingar från den högerextrema kanten. Men jag insisterar: Högervindarna välter det enormt tilltrasslade schackparti som spelats så länge i europeisk och svensk politik och ställer upp pjäserna på nytt.

Hur långa perspektiv måste man då ha för att orka vara optimist? Det är faktiskt frågan. Marx trodde redan på 1840-talet att kapitalismens undergång var nära förestående. Så var det inte. De närmaste åren är ödesfrågan denna: När signalementet på traditionell höger återställs – kan då signalementet på klassisk socialdemokrati återställas? Vi anar dessutom att det – i klimatkrisens och den galopperande ojämlikhetens era – inte räcker annat än som utgångspunkt.