Ledare: Även fattiga barn kan curlas

Jag läste nyligen ett frekvent delat blogginlägg som hävdade att vi ska sluta prata om problemet med curlade barn eftersom det verkliga problemet är alla de barn som inte curlas. Dessa barn beskrevs främst som de barn som lever i fattigdom i Sverige. Bloggarhen hävdade att den stora uppmärksamheten på curlingföräldrar i media är ett resultat av att medias dagordning ägs av medelklassen och att densamma inte är intresserad av det verkliga problemet – det vill säga barnfattigdomen. Detta är långt ifrån det första inlägget i ”sluta prata om curlingföräldrar”-debatten som har dykt upp på sista tiden.

Att hävda att det inte är ett problem att vissa barn hindras i sin utveckling för att de aldrig får uppleva motgångar, pröva sina vingar och bygga sin självkänsla är lite konstigt. Åtminstone när det förklaras med att det finns barn som lever i fattigdom. Det är lite som att hävda att fetma inte är ett problem på grund av att det finns många i världen som svälter.

Barnuppfostran och klassklyftor är två olika saker. På samma sätt som fetma och svält är två olika problem och inte direkta motpoler. Att anta att endast medel- och överklassungar kan curlas är ett typiskt medelklassperspektiv. Det är fullt möjligt att curla ett barn även med mindre ekonomiska medel. Det är en uppfostringsmetod/trend/begrepp, eller vad man vill kalla det, där föräldrar försöker hindra och ständigt mildra konfrontationer med det som får människor att växa – det vill säga frustration. Det går att kombinera med materiellt överdåd och det går lätt att curla med materiella ting som verktyg. Men riktigt samma sak är det inte. 

Att tro att ett icke-curlat barn är ett fattigt barn är således en tveksam analys. Det finns massor av barn inom överklassen och medelklassen vars föräldrar aldrig sopar mattan för dem. Barn som får klara sig själva. Barn som ser en Rut-finansierad läxhjälpare oftare än föräldrarna, barn som inte lyssnas på, barn som inte stöttas, barn som inte ses, inte får synas och som får lösa alla sina motgångar i ensamhet. Detta är självklart ett mycket värre problem än curlade barn. Vidare finns det alltför många barn vars föräldrar inte har råd med vinterskor, skolresor eller en begagnad cykelhjälm. Det är också ett mycket värre problem.

Jag är – precis som alla andra – medveten om att ekonomiska och sociala problem statistiskt sett är sammankopplade. Jag menar dock att det är ganska farligt att luras in i tankegångar som antyder att barnet utan vettiga vinterskor inte skulle kunna ha föräldrar som samtidigt gör allt i deras makt för att den lilla älsklingen inte ska bli ledsen, ifrågasättas eller vara tvungen att gå hem själv från fritids någon gång. 

Jag håller med bloggarhens analys att medias fokus på curling-problematik delvis har att göra med medias medelklassperspektiv. En lika sannolik analys är emellertid att den stora motreaktionen – att curlade barn inte är ett problem – är ett mycket tydligt tecken på en (främst) medelklass som inte gillar pekpinnar från media. Särskilt inte på deras expertområde – det perfekt instagrammade familjelivet. 

Men jag håller med bloggarhen om att mer måste göras åt barnfattigdomen. Därför är jag stolt över att bo i en kommun som har en handlingsplan mot barnfattigdom. En handlingsplan som syftar till att halvera barnfattigdomen till år 2020. Dock gillar jag inte begreppet överdrivet mycket. Jag tycker som vanligt att vi ska benämna saker vid dess rätta namn. Klassklyftor.