Det här är ingen text om semester, men tar avstamp i reflektioner inför den, i samtidens allt snabbare normalisering av rasism. Den som bara slår till hela tiden – i mataffären, på ledarsidor i våra största dagstidningar, i kollektivtrafiken, i säkerhetskontrollen, på skolavslutningen.

På släktmiddagen, när det var meningen att ni skulle ha trevligt tillsammans och du har att välja mellan tystnad, att resa dig upp och ta en ilsken långpromenad eller att acceptera din position som glädjedödaren (the antiracist feminist killjoy, som Sara Ahmed säger).

I riksdagen, där du sitter på läktaren tillsammans med outtröttliga medmänniskor i nätverket Vi står inte ut, för att åtminstone markera med din tysta närvaro att du inte accepterar fortsatta och ökande deportationer av krigsflyktingar till värdens farligaste land.

Det handlar inte om att vi ska fastna i skam och andnöd över andrummet som politikerna beslutat om, utan om att för att vi ska kunna skapa mer levbara och värdiga liv för oss alla måste vi våga se oss i spegeln och säga som det är: Sverige är ingen humanitär stormakt. Vi exporterar död och lidande, men nekar skydd till de som drabbas. Vi har stora problem med rasism, som vi kan komma tillrätta med om vi erkänner att de finns och arbetar målmedvetet för att göra upp med.

Forskning finns redan, men i veckan kom en särskilt gedigen studie, som motsäger alla illusioner om svensk antirasistisk öppenhet. Studien publicerades i Sociological Science av ett team lett av Lincoln Quillian. I en metaanlys av sammanlagt 200 000 fiktiva fall av jobbansökningar i nio länder, kom Sverige på andraplats efter Frankrike, bland länder där arbetsgivare diskriminerar synliga minoriteter allra mest. Identiska ansökningar gavs olika fiktiva avsändare.

Personer vars namn och/eller utseende signalerar bakgrund i Afrika, Mellanöstern eller Sydostasien har i Sverige 65 till 100 procents mindre chans att gå vidare i rekryteringsprocessen.Tyskland var det land där denna risk var som lägst. Vad som skiljer ut Tyskland är enligt forskarna att det landet har en tradition av att arbeta mer med detaljerad och kompetensbaserad rekrytering. Sverige saknar dessutom, till skillnad från andra jämförbara länder, metoder att kartlägga och följa upp diskriminering utifrån (föreställningar om) ras, etnicitet och religion.

Trots återkommande uppmaningar från FN vägrar Sverige att använda så kallad Jämlikhetsdata eller att vidta några andra åtgärder. Minns detta när politiker talar om språktest och andra repressiva insatser mot nya svenskar för att ”främja integration”. Eftersom problemet inte främst är språket eller lathet, utan arbetsgivarna, är det uppenbart att det är mot dem som de politiska åtgärderna måste riktas, det är på dem vi ska ställa krav. Samtidigt som vi alla kan göra något.

Nu när de som tidigare ältade ”systemkollaps” och invandringens kostnader själva medger att vad de i själva verket har problem med är hur människor på stan och i affären ser ut, måste vi kunna tala öppet om det.

Jag har förstört stämningen, tagit de där konfrontativa diskussionerna som Magdalena Ribbing uppmanade oss att ta. Med hen som tycker att tiggare förstör gatubilden. Med hen som påstår att slöja alltid är uttryck för kvinnoförtryck.

Sommaren kan vara en tid att öppna sig för nytt, pröva sig fram och kanske ta livsavgörande beslut, stunder av svindlande frihet och lycka att finnas till. Ett stort beslut jag har tagit är att under min ledighet undvika att stå ut med skit. Även om det innebär att barnen får se mindre av sin mamma under sommarlovet. Livet är kort och jag behöver också återhämtning.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.