För vad är egentligen strukturell rasism i praktiken, vad är vardagsrasism mer än glåpord?

Vi kan visserligen se det i siffror som högre arbetslöshet bland utrikesfödda och att gruppen svarta har svårast att få jobb – men vad består strukturen av mer än så?

Härom dagen frågade min 15-åring (som själv är svart) mig om det inte är överdrivet att prata om strukturell rasism mot svarta i Sverige, så som många gör på sociala medier nu. För här skulle väl inte polisen döda en svart man de gripit, så som George Floyd dödades – det skulle väl inte hända?

Att rasism finns vet han, eftersom han själv kallats både ”svarting” och ”neger” av okända. Och att hatbrott begås vet han eftersom hans egen pappa blivit skuren i ansiktet på öppen gata i Stockholm av nazister. Att se och ta avstånd från den typen av öppen rasism och hatbrott är lika lätt som att skandera Black lives matter.

Men en lika viktig fråga nu är: hur når vi djupare än så?

Jag fick min 15-åring att förstå, genom att ta exempel ur vår egen vardag, där strukturen är närvarande. Men ofta svår att peka på som konkret rasism. För trots att det nästan aldrig finns ett rasistiskt uppsåt, blir konsekvensen för den som utsätts ändå att leva med en ständigt exkluderande vardagsrasism.

Det finns nämligen ett mönster. Väldigt många människor, inklusive goda antirasister, har inget emot rasifierade. Man konverserar artigt men släpper dem ändå inte in i sin närmaste krets. Det syns i skolan, i föreningslivet och på jobbet.

Jag berättade för min son om forskaren Layal Kasselias Wiltgren som publicerade en studie där hon visade hur det sker i en skolklass där läraren hade intrycket av att klassen var ett positivt integrationsexempel, för där fanns ingen öppen rasism – tvärtom. Men när forskaren intervjuade alla eleverna visade det sig att de svenskfödda umgicks både på raster och efter skolan med de svenskfödda. Det ”råkade” falla sig så att just de blev vänner.

Jag berättar för sonen om en person från Kurdistan som nyligen berättade för mig att hen var på en fest där de pratade om hur många av dem, som inte är födda i Sverige, som har en svensk kompis. Det visade sig vara en enda. Av de 50 personerna på festen.

Kanske låter det inte så upprörande, alla kan inte bli bästisar med alla och vilken roll spelar det?

Det spelar roll.

Det spelar roll för vem man löser konflikter med, och vem man hellre utesluter ur en grupp med ett svepande argument som samarbetsproblem.

Det spelar roll för vem som får jobbet. Och ännu mer för vem som får chefs- eller förtroendeuppdraget.

Det spelar roll för livslängd, ekonomi och pension.

Men minst lika stor roll spelar det för hur det känns inuti den som aldrig riktigt släpps in på lika villkor.

När min sambo säger ”för mig är den här exkluderingen värre än när jag blev skuren i ansiktet av nazister.” Då behöver vi lyssna. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.