Många har svårt att få ihop ekonomin. I en Sifo-undersöjning från i mars framgår att många barnfamiljer, särskilt ensamstående, kämpar för att klara av de mest grundläggande behoven och flera har svårt för att köpa näringsrik mat till familjen alla dagar i veckan, eller för att föda sig själva.

En bild som bekräftas av Göteborgs Socialtjänstrapport 2023. Hela 27 procent av de boende i de nordöstra delarna av staden har låga disponibla inkomster, det vill säga hamnar under den relativa fattigdomsgränsen. Jämfört med boende i andra stadsdelar uppvisar de även högre arbetslöshet och högre ohälsotal. Det är helt enkelt jobbigt att vara fattig. När skolor och fritidshem stänger ökar matkostnaderna inom redan pressade hushåll.

En anledning till att det ser ut såhär är att statsbidragen till välfärden, till skillnad från skatteavdragen för höginkomsttagare, inte är indexreglerade. En annan är att regeringen vägrar skjuta till extra medel till välfärden trots att Sveriges kommuner och regioner befinner sig i ett ytterst pressat läge. 

Men framför allt är det här en konsekvens av hur vi under de senaste decennierna aktivt omfamnat ett politiskt projekt som underfinansierar välfärden, fördjupar klyftorna och överlåter samhällsekonomiska beslut åt ”marknadens signaler”. Istället för välfärd har vi därför en välfärdsmarknad med privata aktörer. Vi har även överskuldsatta hushåll med höga räntor, arbetande fattiga och familjer som har svårt att betala barnens fritidsaktiviteter.

Under en blåbrun regering rör sig det nyliberala projektet i expressfart mot en ny fas. När det ekonomiska maskineriet upphör att omdistribuera delar överflödet skiftar upplevelsen av det. Det skelett som återstår antar en straffande och demoraliserande form, särskilt under en ekonomisk nedgång när mindre pengar befinner sig i omlopp. Ett resonemang som ekonomihistorikern Will Davies utvecklar i The Syllabus. 

Det ekonomiska våldet ackompanjeras av nationalism och hårda förslag mot fattiga snarare än mot fattigdom. Därför kan statsminister Ulf Kristersson (M) med att hålla ett nationaldagstal om att medborgarskapet urholkats som en konsekvens av invandringen. Han upprättar och vidmakthåller därmed en inre gräns där retoriken sjuder av chauvinistiska passioner och förmodad folklighet. 

I samma anda presenterade regeringen i torsdags ett förslag om ”bidragstak” som ska begränsa hur stora och hur omfattande ersättningar ett hushåll kan få. Trots att människor har svårt att föda sina barn lever vi tydligen i ett land där människor med lätthet ”staplar bidrag” och latar sig.

Här säger empirin något helt annat. Utbetalningarna av ekonomiskt bistånd har stadigt minskat sedan 1997 över hela landet. I Göteborg är minskningen som kraftigast just i Nordost – den stadsdel där över en fjärdedel av invånarna har låg disponibel inkomst och där andelen arbetande fattiga ökar. Att försvåra livet för människor som redan kämpar för att klara grundläggande behov som mat och fritidsaktiviteter till barnen hjälper inte någon. Det ser snarare ut som ett straff.

Samtidigt lyser den straffande politiken helt med sin frånvaro i relation till privata välfärdsentreprenörer som ohämmat dränerar samhället på resurser. De inre gränserna tycks helt omöjliga att ens benämna när lobbyister och politiker smälter samman till ”ett sorts klägg” som rundar demokratin och fördärvar det liberala projektets enda försonande drag; demokratin och välfärdsstaten.

Ett samhälle där föräldrar har svårt att föda sina barn förverkar all sin legitimitet.