Värsta bränderna någonsin.
Australien fick inget regn alls på måndagen, någonstans, det har aldrig hänt tidigare, sedan mätningarna startade.
Meteorologerna har tvingats uppdatera sina kartor med nya färgskalor, för nya temperaturer.
Människor dör.
Koalorna utrotas, korallreven förintas.
”När ska vi annars prata om klimatkrisen? Jag står här i vad som finns kvar av mitt hus”, säger Crowe, efter att han hällt ut askan över politikernas trappa.
”De talar om hopp och drömmar, om tankar och böner, om mirakel och hjältar. Det är inte realistiskt. Det här handlar inte om enhörningar och älvor. Det handlar om våra liv. Och det kommer bara att bli värre.”
Scenen är hjärtskärande.
Desperationen är så påtaglig.
Crowe är inte ensam om att känna sig utlämnad, övergiven.
Under hela året har brandförsvarets högsta chefer försökt få kontakt med landets politiska ledning. De ville varna för exakt det som just nu sker. Katastrofen. Eldstorm bortom all kontroll.
Forskare har också efterlyst dialog, om klimatkrisen, om vetenskapen bakom klimatkrisen. Förgäves.
Politikernas svar?
Det är fel tillfälle att tala om klimatet.
Igår, idag, imorgon.
Det är aldrig rätt tillfälle.
Michael McCormack är Australiens vice premiärminister och ledare för högerpartiet Nationals. Han tror att bränderna är normala. Alla som kopplar dem till klimatkrisen anser han är yrvakna, politiskt korrekta ”storstadsgröningar” och ”spritt språngande galna”.
Scott Morrison är premiärminister. Han vägrar svara på frågor om klimatkrisen:
”Mina tankar är med dem som har mist sina liv och familjer.”
Morrisons ord fortplantar sig genom oppositionens skuggminister för klimat, Mark Butler, som uppmanar till nationell samling, vilket betyder att sluta med ”politiska gräl”, vilket betyder att det är kränkande att försöka lyfta klimatkrisen, och dess dokumenterade ökning av extremväder.
Ja, visst ska klimatkrisen debatteras. Men:
”Inte just nu”, säger Butler.
Med några undantag, som det gröna partiet, låter australiska folkvalda i allt väsentligt som landets mäktiga fossila branschorganisationer, som fördröjer när de inte öppet förnekar, som nu dessutom kräver att klimatfrågan ska rensas från ”politik och ideologi”.
Har de ens något att frukta?
Före detta premiärministern Tony Abbott dömde ut forskning gällande klimatkrisen som ”skräp”.
Före detta vice premiärministern Barnaby Joyce bearbetar alla som vill lyssna med sin teori att orsaken är ”oscillation” på grund av ”förändringar i solens magnetfält”.
Australien är ett idiotiskt land.
Idiotiskt. Efterblivet. Ignorant.
Varje dag exporteras mer än en miljon ton kol, även nu när bränderna slungas fram av sjukligt heta vindar.
Ja, det är relevant att se till landets historia, med den europeiska ockupationen, hur man behandlat marken och luften och vattnet som terra nullius, resurser att förbruka, där klimatkrisen läggs till andra övergrepp.
Sven Lindqvist har skrivit den berättelsen.
Mary Annaïse Heglar, den amerikanska journalisten, har skrivit allt du behöver veta om hur klimatkris hänger ihop med kolonialism – och i den brutala traditionen verkar australiska politiker.
Som tur var är befolkningen inte sina politiker.
Australier är allvarligt bekymrade över klimatkrisen. De vill se åtgärder. De vill ta klimatdebatten. Nu. Idag.
För att det brinner.
För att det brinner!
Samtidigt skickas det ut mejl till tjänstemän i drabbade områden om att det är strikt förbjudet att ”diskutera länken mellan klimatförändring och skogsbränder”.
Australien är ett idiotiskt land i en lika idiotisk värld.
Att vägra nämna klimatkrisen, förminska den, förneka den, och åstadkomma absolut ingenting.
Att erkänna klimatkrisen, att kalla sig progressiv, men sedan ändå göra gravt otillräckliga insatser.
Jag vet inte vad som är värst.
