BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Oftast associeras den med rädsla, och rädslan förklädd i stor ensamhet. Ensamheten i en annan karaktär än den vanliga ensamheten. Den är vanligtvis maskerad i frasen ” ingen känner mig på riktigt, ingen vet hur jag egentligen har det”. Upplevelser vi alla delar, även om vi är mer eller mindre medvetna om det. Emotionell smärta. Som vi sällan vill bli påminda om.

Därför förvånas jag över den orättvisa diskrimineringen av hbtq-personer, över att kommunikationen brister, att vår förmåga att förmedla mening till varandra haltar och försvårar rätten att utöva ens mänskliga rättigheter: att definiera sitt JAG.

Det är utmanade att definiera sig själv. I en värld där människor inte alltid vet vad de menar, där de ofta försöker hitta ord för känslor som inga ord kan uttrycka. Känslorna manifesteras i stället som vrede och kan förvirras med hat eller homofobi. Fobi inför människans sätt att vara, eftersom det inte överensstämmer med ens självbild. Men det handlar nog snarare om en känsla av ensamhet, eftersom det oftast ger en känsla av obeskrivlig mystifiering. Det tvingar “homofober” till att tänka: Kan en ha en annan sexuell läggning? Kan en avvika från normen?

Fria frågor i ett inte så fritt hushåll. Där människor med avvikande sexuella läggningar blir hårt utsatta av hederskultur. Där patriarkala normer och värderingar genomsyrar vardagslivet och där hbtq-åsikter misstänkliggörs och avvisas. Heterosexualitet blir normen. Risken för att motstridigheter kan leda till isolering och ensamhet, gör att sympati för hbtq-personers sexualitet reduceras.

Kvar lämnas hbtq-personerna, som tvingas dölja sin läggning för att inte skapa problem, som tvingas bära på emotionell smärta och börda. De innersta tankarna som inte går att relatera. Rädslan och ångesten.

Trots att de politiska rättigheterna har stärkts för hbtq-personer, är det viktigt att samtidigt föra kampen för att bryta fördomarna om sexuella minoriteter i civilsamhället. Ett engagerat civilsamhälle och de politiska partiernas handlingsvilja och öppenhet för förändring, är avgörande för att stärka de mänskliga rättigheterna. Här spelar Pride en nyckelroll.

Kärleksmanifestationen som väcker liv och målar landets gator i regnbågsfärger, som tar ställning mot intolerans och verkar för mänskliga rättigheter, som står upp för friheten att få identifiera sig. Att leva sitt liv. Det är också en parad för alla de som fortfarande inte kan leva sina liv på sina egna villkor.

Kommunikation och gemenskap är mänsklighetens enda hopp. Att förmedla en del av sin inre erfarenhet till andra, och försöka gripa sig in i andras inre erfarenhet kan lindra smärta, minska känslan av isolering, och ensamheten som ligger på lur. För alla.