För att hamna där måste du till att börja med hysa en sådan aversion till det rödgröna blocket att vad som helst annars är bättre. Du måste också raskt välja att glömma bort inte alltför avlägsen politisk historieskrivning. Skilsmässan mellan S och C firar 20 år då det var senast man samarbetade på regeringsnivå, men konstellationen är uppenbarligen inte omöjlig och på lokal nivå rent av aktiv på sina ställen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Givetvis gör borgerliga med vänsterskräck rätt i att vårda Alliansen då den utgör Moderaternas chans till makten, men den är faktiskt en ringa fjortis i sammanhanget. Och med det sagt borde borgerliga företrädare lära av det gamla bondepartiets hållning just här.
Den viktigaste frågan för en skepsis mot Annie Lööfs SD-aversion är helt enkelt en avsaknad av densamma. Den som frestas att ta Jimmie i handen lindar gärna in trevandet i begrepp om samtal, förhandlingar, talar om “beröringsskräck” och i takt med normaliseringen sänks ribban för vad som går att diskutera.
Aleksandra Boscanin (G-P 8/2) tycker att Annie Lööf målat in sig i ett hörn. Hon har rätt i att centerhållningen ger Åkesson uppmärksamhet, men där kanske nämnda ledarsida borde se om sitt eget hus om man alls verkligen ser uppmärksamheten som ett problem. Därtill menar Boscanin att strategin “måhända kan ge Annie Lööf några extra ryggdunkar från andra centerpartister, men som i övrigt inte lär vara särskilt framgångsrik då inte många väljare står och väger mellan SD och C”.
Nu är det måhända inte SD-väljarnas röster Lööf vill åt. Vad sägs om Moderaternas? Miljöpartisternas? De vid riksdagsspärren ständigt surrande Kristdemokraternas? Liberalers? Eller varför inte Socialdemokraters? Inom S rasar bittra samtal om flyktingpolitiken och bland andra Ulf Bjereld har debatterat (ETC Göteborg 12/1) för en annan och mer human hållning i frågan om Afghanistanutvisningarna.
Den mindre nobla tolkningen man kan göra är att Centern helt enkelt såg en taktisk öppning som det antirasistiska borgaralternativet. Smart. Lokalt kanske rent av biljetten in till de så eftertraktade och saknade Göteborgsmandaten.
Den verkliga knäckfrågan är och förblir att SD inte är ett parti som alla andra. Det är minst sagt oroväckande att inte borgerligheten i stort reagerar mer kraftigt på vad SD faktiskt står för. Vi kan rent av släppa partiets bruna mylla, behöver inte ens lägga tyngd vid det envis återkommande spektakulärt oprofessionella agerandet hos deras företrädare för en stund – låt oss tala om vad de vill.
Gör ett stickprov i partiprogrammet. Värdekonservativa idéer om att barn har rätt till föräldrar av båda könen följs av utlåtanden om att kulturyttringar som inte är grundade i den svenska nationen ska betraktas som kulturimperialism. Strax når man omaskerade utlåtanden om att man gör skillnad på nordeuropéer och människor från “avlägsna länder och kulturkretsar” – det kopplas därefter till att invandringen inte får hota nationell identitet och trygghet. Alla som kan stava till rasism bör ha fått mycket kalla fötter här.
SD i Göteborgs förvirrade budgetbibba för 2018 inleds med raden “Kära Göteborgare, terrorn har kommit till Sverige på riktigt, vi måste få stopp på den nu!”.
Nu uteslöts textförfattaren Lars Hansson visserligen för dryga veckan sedan, men ansatsen säger inte så lite. Med all respekt för att rättegång mot Rakhmat Akilov pågår i Stockholm så kanske SD lokalt skulle påminna sig om att de enda terrordåd Göteborg haft signerats nazister. Därtill bör SD:s lokalpolitiker lära sig vad den makt de förvärvat faktiskt gäller, de polisiära frågor som omnämns ska hanteras just av ordningsmakten.
Aftonbladets Anders Lindberg (Aftonbladet.se 8 feb) noterar för övrigt att Boscanin verkar ha glömt det lokala SD-haveriet. Sant, men så är också det lokala obefintligt i lokaltidningens analys.
Centerpartiet saknar röst i Göteborgs kommunfullmäktige men går nationellt ut med att de vill ha en generös flyktingpolitik. Detta utvecklas bland annat med att partiet borde “föregå med gott exempel och verka för att flyktingar välkomnas till så många kommuner som möjligt i landet”. För tiggare vill man ha uppsökande kommunal verksamhet med erbjudande om skolgång och andra insatser.
SD i Göteborg vill naturligtvis det motsatta och kräver att papperslösa med flera ska undantas alla kommunala stödinsatser.
Hur ska det kunna förhandlas om detta?
Man kan finna många anledningar att ifrågasätta Centerpartiet – även om vänsterkritik av tummande på LAS med mera kanske är prick varför (C) platsat fint i Alliansen. Men att tydligt ta ställning mot Sverigedemokraterna är ingen obetydlig detalj att förhandla bort för att öka chanserna till en moderat statsminister, eller ett tecken på att egen politik saknas. Det är centerns viktigaste ställningstagande på länge.
