Man agerar som om man redan vet att det är bara fyra år som gäller, och under den perioden ska skatterna sänkas, dieselpriset subventioneras, kulturkriget etableras, återvandring introduceras, kalhyggena lagfästas och aktivister dömas, så att rädsla sprids istället för demokratiska protester. 

På fyra år kan omställningen mot förnybart inte stoppas globalt, det är ren ekonomi som styr den utvecklingen, men den kan bromsas och försvåras i enstaka länder så att fossilindustrin får en springnota.

Det senare har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) lyckats med genom att nu, när rapporterna om ökade svenska utsläpp kommer, tillsätta en utredning som ska ta reda på hur utsläppen ska kunna minska till EUs nivå. 

Det absurda med utredningen är att den ska vara klar om två år, precis före valet. I praktisk politik kommer den alltså bara att fungera som en ursäkt man viftar med för att förstöra alla diskussioner om det allvarliga utsläppsläget.

Man kan se på den här provocerande och cyniska politiken på olika sätt. En del ser det som slarv blandat med okunskap och tänker att allt det där rättas till efter valet 2026. Det innebär att man väntar på bättre tider i tron att den föregående politiken kan startas om utan problem. 

Återställande av skatter,en investeringsbazooka, återgång till humanism i flyktingpolitiken, rättssäkerhet, stöd till folkbildning och folkrörelser och så vidare. De fyra åren är då en olycklig paus i ett annars samarbetande och demokratiskt samhälle. Själv tror jag att det är en farlig inställning.

Det Tidöregeringen gör, fullt medvetet, är att försöka ställa om politiken till en ständig konflikt byggd på faktaresistens – så som SD:s politik alltid har varit. Att kasta miljarder på ett återvandringsbidrag som få kommer nyttja, eller att lansera en skrotbilspremie som inte fungerar, är inte en slump: det är medvetna provokationer. 

På fyra år kan hela diskussionen om samhället ändras.

Att stolt berätta att utsläppen absolut kommer öka, men att de ska sjunka senare, är ett perfekt sätt att få alla som kan klimatfrågan att bara skaka på huvudet och sucka uppgivet. På fyra år kan inte ett samhälle ändras, men på fyra år kan hela diskussionen om samhället ändras. 

Det är precis så de fyra partierna svängde och började prata kärnkraft som den enda energipolitiken före valet. Självklart visste de att det aldrig kommer att byggas ny kärnkraft, men om man bara skriker tillräckligt högt och tillräckligt envetet kan man slippa all saklig diskussion och, i stället, populistiskt driva låtsaslösningar. Speciellt när de som har faktan och kunskapen står vid sidan om och lite yrvaket undrar varför dessa dumheter nu sägs.

Precis som Trump ändrat hur politik diskuteras i USA – det finns inte ord för hur felaktig och falsk propagandan är – försöker Tidö ändra hur vi diskuterar i Sverige, genom att provocera så att motståndet skakar över dumheterna och sätter sig i passivt vänteläge.

Att S, men även C, placerat sig på långbänken är alldeles uppenbart. I stället för att oppositionen samlas runt ett program som svarar Tidöpartierna, och därmed gör en riktig politisk diskussion möjlig igen, tänker man kortsiktig partitaktik. Oppositionspartierna sprider sina motförslag i en medievärld som inte klarar av att presentera dem, eftersom det inte är en nyhet att ett parti har motförslag till regeringen. 

Bara om motförslag presenteras som en verklig motmakt som ska ta över kommer en annan berättelse igång. MP kan ha världens bästa fiskepolitik, men det betyder lite om inte de rödgröna är överens. Det blir ingen press på regeringen utan ett samarbete som utmanar makten. 

Det har rätt korkade, enögda partispelet är svårt att göra något åt för väljare, och alla rörelser som utgör politikens verkliga kraft. Så liksom det är obegripligt att Trump ens kan vara påtänkt som återvald president är det svårt att tro att Tidö partierna verkligen ska kunna göra om sin resa. Men: det kan alltid bliva värre.

I helgen såg jag en film jag försökt missa då jag anade hur starkt den skulle påverka. Filmen, ”Lee”, handlar om en av världens absolut bästa fotografer, Lee Miller. 

Denna ondska, denna planerade outhärdliga ondska.

En stark kvinna som tog sig rakt igenom dåtidens manliga makt och reste till fronten för att skildra Hitlers krig och fasan som bara blev värre och värre, tills hon stod där i godsvagnarna vid koncentrationslägren och dokumenterade det obegripliga.

Denna ondska, denna planerade outhärdliga ondska. Bilderna är fortfarande svåra att titta på, men just därför så viktiga. Att de först inte publicerades säger allt om vår rädsla för att det hemska ska vara verkligt och inte bara något som är omöjligt.

Så illa kan det inte vara, tänker vi. Jo, det kan det.

Men det var en passus i början av filmen som jag fäste mig vid. De sitter och pratar om året före kriget och hon säger att ”ingen fattade vad som hände. Plötsligt var han Europas mäktigaste ledare och ingen förstod hur det gått till”.

Det där fastnade i mig. Är det så att jag och andra mest tänker att
”snart är det över”? Att vi naivt tror på ett återställande? Kanske är det precis tvärtom vi måste tänka.

Nu gäller det att visa hur vi tillsammans –  tekniskt, ekonomiskt och socialt – formar en klimatpolitik som är utanför den traditionella politiken. Hur vi blir politiska aktörer utan partierna och genomför det självförsvar för våra barnbarns liv som vi lokalt och tillsammans faktiskt kan åstadkomma. 

Att vänta är helt enkelt inte ett möjligt beslut.