På sista tiden har jag återkommande ställt frågor till engagerade människor om de minns när och hur de på riktigt tog in klimatkrisens allvar. Själv har jag svårt att svara på frågan. Det var så länge sedan, på 1990-talet. Jag förstod då, och agerade därefter, levde nästan som heltidsaktivist i några år. Deltog i trafikblockader, demonstrationer, ockuperade hus när en motorväg skulle byggas, var under ett års tid ute i massor av skolor och föreläste om ”växthuseffekten” som vi sa på den tiden, byggde upp internationella kontakter.
En gång köpte vi en skrotfärdig gammal Volvo som vi slog sönder mitt på Sergels torg för att kunna skriva i pressmeddelandet: ”Nu krossar vi massbilismen – med släggan i hand!”… Självklart kom pressen till utsatt tid och plats. Vi fick uppmärksamhet. Vi skapade debatt. Lade på ett sätt grunden för den klimataktionsrörelse som finns idag.
Men det är många år sedan jag själv deltog i en klimataktion. När jag började jobba som journalist ställde jag mig utanför sociala rörelser (förutom passivt medlemsskap i organisationer som Amnesty och Läkare utan gränser).
Visst brottas jag med frågan om huruvida klimatnödläget kräver mer av mig än journalistik. Och visst har min oro trappats upp i takt med larmrapporterna om krisens allvar. Men jag tänker att vi journalister gör ett viktigare arbete om vi inte ställer oss bakom aktivistgrupper. Inte minst är det nödvändigt att vi kan ställa obekväma, kritiska frågor även till människor som vi i vissa fall rent privat sympatiserar med
Forskare behöver visserligen också upprätthålla sin trovärdighet genom oberoende. Förhoppningen är ju att när de publicerar sina resultat, sammanfattningar och analyser, så ska politiken träda in och agera utifrån vad forskningen säger är nödvändigt. Men när FN:s generalsekreterare António Guterres sammanfattade den senaste IPCC-rapporten med att den visar att vi är på väg mot ett kollektivt självmord, så reagerade inte politiken – inte heller denna gång. Istället tuffar debatter på om minskad reduktionsplikt och stärkt äganderätt i skogen.
Det har fått forskare i många länder att ta steget över till att också ställa sig på aktivisternas sida. ETC nyhetsmagasin har tidigare intervjuat några av dem som kallar sig Scientist Rebellion och är en del av Extinction Rebellion, XR, i Sverige.
Nu har forskare i Österrike gått steget längre. De har fått med sig hela sina universitet. I början av april skickades ett pressmeddelande från den samlade österrikiska akademin, rapporterar Dagens nyheter. Nätverket för universitetsdekaner vädjade ”akut till regeringen att ta vetenskapens varningar på allvar, men också att ta hänsyn till oron hos dem som utför fredliga former av civila protester, och agera utan dröjsmål”.
Uppropet kom som ett svar på att runt 50 forskare stödde klimataktivstgruppen Letze Generation (Den sista generationen), vid en av dess vägblockader i januari. Medan klimataktivister klistrade fast sig på vägen stöttade forskarna dem genom att hålla en presskonferens och rent fysiskt ställa sig bakom dem, berättar initiativtagaren Reinhard Steurer, docent i klimatpolitik vid naturvetenskapliga universitetet i Wien.
Tre universitet i Sverige öppnar nu för att följa i Österrikes spår, visar en rundringning som DN gjort.
Det är hoppfullt. För när politiken inte lyssnar på vetenskapen är det oerhört farligt för mänskligheten. Jag hoppas innerligt att det spelar roll att så många forskare och universitet tar detta steg. För låt oss påminna oss om att de enda som verkligen förlorar på en politik som respekterar de planetära gränserna är fossilindustrin och ett antal superrika. Alla vi andra sitter – trots våra olika livsvillkor – faktiskt i samma båt. Vi löper en uppenbar risk att förlora odlingsmöjligheter, mat, stabilitet och framtidsutsikter.
