Detta är kortversionen: Zara är den av Bråvallas artister som enligt DN spelats mest på Spotify veckan innan festivalen. Ändå marknadsförs hon inte på Bråvallas affischer. Bråvalla som för övrigt har en reportrar bestående av 78 procent manliga artister. Zara tycker att detta är dumt. Expressen skriver att hon går till ”angrepp” mot festivalen. Zara säger att Expressen felciterar henne och förklarar åter igen vad hon menar. Vuxna män näthatar Zara, hotar med våldtäkt och tycker att hon ska hålla käften. Zara förklarar igen vad hon menar och berättar om patriarkala strukturer i pedagogisk punktform. Vuxna män näthatar Zara igen och hotar med lite mer våldtäkt. Zara förklarar pedagogiskt igen. Och så vidare.
”Att ta debatten” om patriarkatet och mäns våld och våldtäkter mot kvinnor är något som förväntas av oss feminister. ”Att ta debatten” handlar ofta om att sitta ensam med sina åsikter på en fest medan tio personer hånar en. Det handlar om att få sneda blickar i fikarummet på jobbet, det handlar om att kallas ”aggressiv” eller ”hatisk” för att en reciterar vetenskapligt insamlad statistik.
På nätet handlar det om att hotas med våldtäkt och mord för att en på Facebook har kritiserat en Coop-reklam för att befästa gamla könsroller (ja, det har hänt mig). Eller som för Zara; att en ifrågasätter musikindustrins marknadsföringsinsatser för kvinnliga respektive manliga artister. ”Att ta debatten” har sällan något med egentlig debatt att göra. Snarare om att ta skit och (i värsta fall) bli utsatt för olaga hot.
Att vissa inte alltid orkar ”ta debatten” är därför inte så konstigt. Även om jag skäms som en hund varje gång det händer mig. Men ibland orkar jag inte. Ibland går jag därifrån på festen. Ibland orkar jag inte höra vilken idiot jag är – igen. Och ganska ofta numera (efter våldtäktshoten på grund av Coop-reklamen) väljer jag att inte skriva kritiken offentligt i sociala medier.
Jag är feg. För jag är en typ medelålders tant som har passerat den tid i livet då vad folk tycker om mig spelar roll för min självbild. Jag kissar i gräset om jag blir kissnödig, sjunger när jag cyklar, rakar bara bort buskarna i armhålorna när de kliar för mycket, kan prata högt om mens och bajs och går på stan i mjukisar om jag vill. Ända undviker jag ibland ”debatten”.
Det gör dock inte Zara. Zara fortsätter och fortsätter och fortsätter att ta en debatt som egentligen bara är en debatt från hennes sida. Från motståndarsidan är det mest ett svinigt och korkat beteende och i vissa fall, som sagt, olaga hot. Från vuxna män mot en tjej.
Och Zara är 17 år. Zara är kvinna och 17 år. Hon är 17 år och hon vågar och hon fortsätter och hon förklarar och hon upprepar sig tålmodigt. Trots hot om våld och svinerier. Och hon gör det så jävla bra.
All kärlek till dig Zara – direkt från mig och ETC Örebro.