I Sverige har partierna inte vågat prata om så drastiska åtgärder än. Det finns dock en stor konsensus om det nattsvarta läget i välfärden, ett sorts enda vägens politik. Det har varit viktigt även för de svenska politikerna och branschorganisationer att sätta bilden av att de äldre blir fler, de yrkesverksamma färre, resurserna kan och kommer ej öka, vi inte har råd ̶ den välfärden vi är vana vid, en tillräcklig nivå av välfärd, kommer inte vara möjligt i fortsättningen, utan att vi måste anpassa oss till åtgärder för att rädda välfärden. 

Det som sätter gränserna för vår välfärd är inte något demokratiskt fattat beslut utan en mörk beskrivning av verkligheten: oftast bristande finansiering eller personalbrist. Till skillnad från Danmark har den svenska debatten varit tystlåten om lösningar. Välfärden stramas åt mest i smyg. Løkkes argumentation är intressant. Enligt honom riskerar Danmark att ”skapa A- och B-lag i välfärden” genom att starka grupper köper sig kompletterande tjänster, om Danmark inte reformerar den universella välfärdsmodellen. Han väljer jämlikhetsretorik när han presenterar en ojämlikhetsskapande reform och han erbjuder detta som en räddning för det offentliga. Faktum är att egenavgifter kommer att vara grogrund för just den splittring som Lars Løkke hävdar att han vill undvika. Försäkringsfinansiering är ett sätt att hålla de utan betalningsförmåga utanför A-välfärdssystemet.

Forskarna Åsa Plesner och Niklas Altermark har tidigare visat att den här retoriken – att skära ned i välfärden för att rädda välfärden – har varit en del även av svenska Socialdemokraternas politik sedan 90-talet (Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden, Katalys 2021). S har verkställt nedskärningar som bidragit till att den svenska välfärdsstaten nu omfördelar mindre resurser mellan hög- och låginkomsttagare. Detta trots att väljarstödet för en stor och omfördelande välfärdsstat är starkt. Partiet har legitimerat välfärdsnedskärningar som ett försvar av välfärden – att nedskärningarna har krävts för att rädda välfärden. Man kan säga att S har blivit fånge i de egna problembilderna man har valt att motivera nedskärningspolitiken med, vilket har begränsat handlingsutrymmet för att bedriva politik – komma med lösningar som faktiskt kan rädda den typen av stora välfärdsstat som svenskarna vill ha.

Problemet för de mörka profeter som önskar avskaffa det gemensamma är att det finns många människor i Sverige som sympatiserar med den samhällsmodellen som vi har. Enligt forskaren John Lapidus nya bok Den sjuka debatten (Verbal förlag 2023) har välfärdskapitalet som gynnas av de mörka profeternas hopplöshet därmed ett behov av lögner och nyspråk för att svartmåla det offentliga. Det är ju själva försäljningsargumentet för privat vård att peka ut det offentliga som usel.

Det är en bild man försöker sätta, och här är det viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det finns aktörer som vill överdriva kritiken för att vi ska känna att det offentliga aldrig kan bli bättre. När man har det som försäljningsstrategi att dissa det offentliga då sprider sig en uppgivenhet. De med betalningsförmåga vänder sig då till privata alternativ. 

Men det finns självklart riktiga problem med välfärden. Att komma itu med dessa problem krävs för att rädda välfärden. Här har politikerna hittills inga svar.

Problemet är att politikerna och arbetsgivarorganisationerna förbiser de verkliga problemen vårt välfärdssamhälle har, samtidigt som de skapar problem vi inte har. Om man ska tro Lars Løkke och även den svenska debatten så har vi helt enkelt inte råd med universell välfärd i framtiden, men vi ska förväntas finansiera den privat. Där finns det plötsligt råd. 

Inget annat är möjligt, vi har inte råd (den andra handen sänker skatten för de rikaste). Inget annat är möjligt, vi har inte personal (den andra handen gör inget för att stoppa personalflykten från dagens välfärd). Inget annat är möjligt, vi måste spara i ladorna (man kan inte spara utmattad personal i ladorna).

Skitlösningar på verkliga problem har bara ett syfte: att förflytta debatten. Egentligen är det ett värre problem än att rakryggat vilja avskaffa välfärden. Det minskar demokratins utrymme att ta tag i problemen, rädda välfärden. Vi måste kräva seriösa lösningar. Låt oss inte vilseledas av näringslivsintressen och populistiska politiker. Det är livsfarligt med enda vägens politik: om det inte finns några alternativ blir den enda lösningen avskaffandet av det gemensamma.