I april 1985 befinner jag mig på politiskt uppdrag i Peshawar, Pakistan, gränsstad till det av Sovjetunionen då ockuperade Afghanistan. Fyra miljoner av landets befolkning har tvingats att fly till grannländerna Iran och Pakistan. Enbart i Pakistan befinner sig 2,5 miljoner flyktingar. Kostnaden för dessa flyktingar uppgår till en halv miljon dollar om dagen, varav det fattiga Pakistan står för 40 procent och internationella organisationer som FN och Röda korset för återstoden.
Trettio år senare konfronteras världen med en nästan identisk situation. Nu gäller det Syrien. Sedan kriget startade för fyra år sedan har ungefär varannan invånare tvingats överge sina hem. Fyra miljoner människor har flytt landet. Av dem befinner sig nästan två miljoner i Turkiet. Färre än 200 000 har sökt asyl i något av EU:s 28 medlemsländer. Det blir utslaget på dessa länder ungefär 7 100 per land. Talet om”flyktingvåg” och ”massinvandring” till Europa och Sverige är alltså betydligt överdrivet.
Det är de (ofta) fattiga länderna i krigshärdarnas närområden som gör de ojämförligt största insatserna för människor som flyr för sina liv. Och när EU:s samlade flyktingbörda är begränsad, så är dessutom fördelningen inom unionen snedvriden. Sverige och Tyskland har tagit emot nästan hälften av de asylsökande som har kommit till EU det senaste året. I de yttersta av dessa dagar försöker EU få fler länder att ta sitt ansvar för en solidarisk flyktingmottagning. Men det går trögt. 20 000 kvotflyktingar, som nu föreslagits, räcker inte långt.
Diskussionen inom EU präglas närmast av sandlådestämning. Merparten av de 28 medlemsländerna gömmer sig bakom varandra. Det handlar alltför mycket om repressalier och stängda gränser. Men det är de stängda gränserna som göder flyktingsmugglarnas verksamhet. Om det fanns lagliga vägar att ta sig till Europa hade tusentals människor inte behövt dö i Medelhavet. Då hade ingen flykting behövt betala 10 000-tals kronor för att ta sig över Medelhavet. Den hittills bedrivna migrationspolitiken inom EU är ett grundskott mot unionstanken och mot hela den europeiska gemenskapens trovärdighet.
Flyktingkatastrofer kan inte bekämpas med polisiära åtgärder. Vi måste väcka liv i en koalition av EU-länder som gör det Italien vågade en tid, att gå före, att vara beredd att verka för lagliga vägar, till exempel humanitära visum för att ta sig hit till Europa. Asylrätten är inte något man kan förhandla om. Vi har alla skrivit under FN-konventionen om mänskliga rättigheter. Kommer en flykting till vårt land måste vi lyssna och hjälpa. Det handlar om solidaritet och politisk vilja.
Den europeiska flyktingsandlådan motsvaras närmast av en ankdamm i den svenska debatten. Borgerliga partier, som i flykting- och invandrarfrågor länge varit anständiga, tycks nu ha drabbats av SD-klåda så till den milda grad att de tar till populistisk salva av billigaste slag för att döva klådan. Det handlar dels om att införa tillfälliga uppehållstillstånd som Folkpartiet och Kristdemokraterna föreslagit, dels om ett M-förslag att förbjuda tiggeri. Men detta är bara att sopa problemen under mattan, en sämsta sortens symbolpolitik. Permanenta uppehållstillstånd är en förutsättning för att kunna planera ett liv. En längre tid av osäkerhet skapar marginalisering som är svår att bryta. Det är till exempel en stor skandal att välutbildade läkare inte snabbare kan komma in på den svenska arbetsmarknaden och där göra en samhällsnyttig insats. Att förbjuda tiggeri i sin tur, som både Moderaterna och delar av Folkpartiet föreslagit riskerar att förstärka ett utanförskap och gynna dem som profiterar på nöden. I ett läge där vi redan ser överfall på tiggare, anlagda bränder och en ytterhöger som hetsar på för medborgargarden, leker Beatrice Ask (M) och Torkild Strandberg (FP) i Landskrona med de populistiska tändstickorna.
Flyktingströmmarna är i dag lika stora som under andra världskriget. 50 miljoner människor befinner sig på flykt. Ett krigshärjat Europa kunde hantera dem. Ett förhållandevis välmående Europa borde också kunna det. Allt under förutsättning att det finns en politisk vilja och ett kollektivt ansvarstagande. Historiens dom kommer att falla hård över rika länder som låter människor drunkna i Medelhavet. Insatserna behöver ske både i flyktingarnas närområden och i Europa. Vi lever alla på samma jord och är en del av samma mänsklighet.
