För några år sedan stod jag och blickade ut över Stilla havet i LA-bukten. Vid en soldisig horisont: siluetter av containerfartyg. Sedan for jag i bil över broar genom hamnområdena och såg ut över det svindlande landskapet av fartyg, kranar och containers som utgör en av planetens största hamnar.
Jag var där för att följa den svensk-amerikanske fackföreningskämpen Joe Hill i fotspåren. Han hade arbetat i hamnen i San Pedro och organiserat hamnarbetare, men också ofta lånat pianot av prästen på The Sailors Mission och där skrivit sina sånger. Hills sentida fackliga arvtagare kämpade när jag var där – och gör det säkert nu också – för att försöka stoppa exploateringen av svart arbetskraft som användes för det livsfarliga arbetet att rengöra fartygsskrov.
Joe Hill avrättades i november 1915, med allra största sannolikhet felaktigt utpekad som skyldig till mord. Medan han väntade på avrättningen fortsatte han att i sin fängelsecell skriva sånger som blivit klassiska. En av dem heter ”Workers of the world, awaken!” Jag har alltid fascinerats av följande strof i den sången:
If the workers take a notion,
They can stop all speeding trains;
Every ship upon the ocean
They can tie with mighty chains;
Every wheel in the creation,
Every mine and every mill,
Fleets and armies of the nation,
Will at their command stand still.
Av åtminstone två skäl borde den strofen spikas upp på väggar eller graveras in på centrala ställen i det världskapitalistiska rummet. Det ena skälet är naturligtvis att den pekar ut den oerhörda makt över produktionen som världens arbetare skulle kunna ha om de bestämde sig för att ta den. Det är fortfarande så att världen är i en gigantisk industrialiseringsfas, med ett ständigt ökande flöde av fysiska varor som rör sig över hav och land.
Genom Suezkanalen forslas ofattbara mängder varor, liksom genom Panama-kanalen. Bägge kanalerna förorsakade när de byggdes många döda arbetare. Ingen vet hur många, men folk dog som flugor när de anlades för att underlätta handeln – och indirekt också, kanske särskilt i Suzekanalens fall, accelerera den europeiska kolonialismen i östra Afrika.
Containerfartyget Ever Given, strandat på tvären i Suezkanalen: Jag stirrar på bilder av det som om de gav en mäktig vision av just det som Joe Hill skriver om – makten att stanna kapitalismen. Nej, det var nog inga rebelliska matroser som denna gång stoppade världen. Men jag tror att alla radikala arbetarrörelser behöver ha den visionen inom sig för att skaffa sig självförtroende.
Idag är strejker nästan utrotade i Sverige och västvärlden. Priset för det betalas av lågavlönade arbetare, till exempel inom Kommunal eller Handels. I utvecklingsländerna brakar då och då gigantiska strejker ut, i Kina eller Indien, som plötsligt blixtbelyser det maktdrama som finns i botten på det vi kallar kapitalism men som få vanligtvis tänker på.
Ett annat skäl till att jag alltid fascinerats av den där strofen i Joe Hills sång är att den drömmer om – stillhet. Joe Hill avskydde taylorismen, alltså det vetenskapliga mätandet av arbetares kroppsrörelser som lanserades under hans tid. Han förespråkade ofta sabotaget och maskandet som ett sätt att stressa kapitalägarna. Men inte bara för att nå fördelar i lönekampen: Han drömde om frihet från lönearbetet överhuvudtaget. Lika mycket som Joe Hill var en kämpande fackföreningsmänniska så var han en artist, en konstnär, som drömde om ett skapande liv fritt från löneslaveri.
Every wheel in the creation,
Every mine and every mill,
Fleets and armies of the nation,
Will at their command stand still.
Att stanna världen, utsugningen. Varje hjul i själva skapelsen kan hejdas om världens arbetare bara föresätter sig det. Det är förstås en oerhört romantisk tanke. Men jag tror att den måste tänkas, att det är nödvändigt att göra det. Vi är så indoktrinerade i detta att varje störning av världshandeln är katastrofal och något som till varje pris måste undvikas, trots att de allra flesta samtidigt inser att sådana störningar alltid ger oss ett kikhål ner i en annan värld.
Vilken värld? Svar: en värld där samhällen och människor börjar reflektera över de irreparabla skador som den rastlöst tillväxtfixerade varuekonomin är på väg att åsamka biosfären. Det är en ironi utan like att texten Evergreen lyser emot oss från det strandade containerfartyget. (Evergreen är namnet på det stora bolag som äger skeppet).
Nu har fartyget kommit loss. Men dagarna då det bara stod där berättade det att världskapitalismen är långt mer sårbar än vad dess förespråkare vill erkänna.
