VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Kampanjen har sköljt fram som en våg på ett sätt som den feministiska kampen inte har sett på många år. I söndags samlades tusentals kvinnor, andra utsatta och allierade på torg runt om i landet. Här i Malmö möttes omkring 400 personer på ett kallt och blött Möllevångstorg för att lyssna på delade erfarenheter, politiska brandtal och peppande uppmaning till kamp och organisering.

Men störst har rörelsen så klart varit på sociala medier. Ett oräkneligt antal vittnesmål från kvinnors vardag i patriarkatet har delats från runt om hela världen. Kvinnor och andra utsatta har stöttat varandra systerligt och konsekvent. Männens roll har varit mer oklar.

Vissa män har försiktigt visat sitt stöd. Andra män som inte vill erkänna det strukturella problemet – inte-alla-män-männen – har tagit plats också. Ytterligare en grupp har passat på att erkänna allt från oschysst beteende till sexuella övergrepp, alltför ofta mötta av ryggdunk för sitt mod snarare än fördömanden. Men väldigt många har också varit tysta.

I flödet har många kvinnor krävt starkare reaktioner från män – varför är det bara de drabbade som ska tvingas bära denna kamp? Andra kvinnor har påmint om att män faktiskt inte måste höras och ta plats i vartenda sammanhang, nu är det tid för kvinnors erfarenheter att komma fram.

Det är inte konstigt om man som man känner sig osäker på vad som är rätt sak att göra. Men den osäkerheten är inget mot den otrygghet som kvinnor tvingas känna varje dag, under konstant hot om sexualiserat våld – på gatan, på krogen, på jobbet, i hemmet.

Låt känslan av skam eller rädsla för att göra fel vara en påminnelse om det privilegium som män åtnjuter alla de dagar då vi slipper sådana känslor. Det är i sig en påminnelse om att alla män faktiskt är en del av problemet.

Samtidigt som manifestationen på Möllevångstorget talade riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i Göteborg och påminde om hur problemet är rotat i manligheten: “Det som blivit tydligt är att förövarna mot våra kroppar är män. Det är folkkära män, det är journalister, artister, fotbollspelare, pappor, brorsor, kompisar. Det är inte alla män, men det är alla sorters män.”

Dinamarcas observation är viktig. Förövarna är alla sorters män. Och när alla sorters män kan vara förövare, blir det omöjligt att urskilja dem bland andra män. Alla män är inte ett hot, men för den som ständigt tvingas tänka på sin säkerhet är alla män ett potentiellt hot. Däri ligger det högst rationella i att som kvinna aldrig känna sig helt trygg bland män. Rationellt, och för, jävla, orättvist.

Att påminnelsen om detta skaver är inte konstigt. Men det är en nödvändig insikt, och om vår spontana reaktion är att slå den ifrån oss bör vi fundera på huruvida vi bidrar till lösningen, eller till problemet.