Klein tror eller hoppas att detta är vår tids ”fånga dagen” och vår chans att förändra världen till en uthärdligare och rättvisare plats att leva på, istället för att vi mullar ner oss i ångest och uppgivenhet. 

En gång skrev Olof Lagercantz något i stil med att vi framför tv:n gråter över förtrycket i världen, men när de utsatta verkligen knackar på vår dörr vägrar vi öppna. Jag önskar att han fått leva och se ett Sverige där så många faktiskt öppnat dörren när nutidshistorien knackar på!

Själv har jag begravt mig i historia, uppmuntrad av Karl Marx, som läste sig till den mest omvälvande analysen av kapitalet, dittills, genom att finkamma världshistorien. Hur ser egentligen berättelsen om världen och oss i Europa ut? Vem, vilka har format oss? Jag har fördjupat mig i Schopenhauer, Kirkegaard, Nietzsche, Wittgenstein, Sartre, Beckett och så vidare, alla tidvis djupt deprimerade män – filosofer som upphöjts till sanningssägare om ”människan”, uppställda på tankeparnassen av andra män och inte så få kvinnor. Ingen av dessa filosofer hade barn. Och jag tänker att något händer i hjärnan, i mina ögon, i själen – det har hjärnforskarna ännu inte mätt – när kvinnor och (numera) män får barn och att en av feminismens största segrar är att ha givit män rätt att bli pappor, istället för att bli maktmännens undergivna hantlangare och soldater. Dessa djupt egocentriska filosofer, ständigt inbegripna i homosociala maktstrider med andra män har tillåtits forma stora delar av tankevärlden. Idén att vi har ett ansvar för barnens och barnbarnens framtid och för den planet där de kommande generationerna ska leva har aldrig intresserat dem, det ingick inte i deras filosofiska kamp för att bli vinnare. 

Men vad vi nu ser är att mängder av män deserterar från patriarkatet, till förmån för sina barn och kanske sin älskade oavsett kön. De har ”övergivit” maktmännen och börjat leva egensinnigt och drar slutsatser om den framtida världen, som inte alls gagnar maktens män.

Själv har jag många idéer om hur vi ska gå vidare. Men varje idé stupar inför den historiska insikten att vad man än börjar skissa, kommer maktkampen mellan män och numera kvinnor som anslutit sig till patriarkatet att ta över och utse ledare och predikanter, pr-människor och stjärnor, lanserade i symbios med stormedierna och slappt övertagna av twittrare och andra asociala medier. Hur gör man för att de som vädrar en maktbas i en ny idé inte tar över – när de sitter på alla pengar? Och alla stormedier? Och äger makt att krossa denna idé?

Absolut inte genom att ”tycka” och skriva, fast det ibland kan hjälpa en smula. På denna vår irrande planet är det handling som gäller. Naomi Kleins idé är att alla uppror och manifestationer som pågår runtom i hela världen till slut kommer att hitta varandra. Det väljer jag att tro på.

Vi skulle till exempel kunna enas om en idé, globalt, varken en religion eller en ideologi, som ger livet mening och som inte är uppfunnen eller ämnad att ge makt åt några få. Ett paradigmskifte där vi förvandlar oss från planetens utplundrare till planetens väktare. Allt vi har och äger, till och med våra kroppar av kolväten, kommer ur denna sällsamma rymdkula och att vårda den – glokalt – för vår och kommande generationers skull skulle ”skapa jobb” åt varenda en på jorden och varje dag skapa mening med vår existens. Vi tar hand om närmiljön och de alltmer häpnadsväckande vetenskaparna håller koll på helheten, forskar och rapporterar vad som är möjligt – och omöjligt. 

Men hur man då undslipper maktens sociopater, maktkamper och fördömande eller sig själva berikande prästerskap är en av de få saker det forskats alldeles för lite i.

Att fundera på medan den där historien ihärdigt knackar på vår dörr.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.