Men att skriva – åtminstone att skriva långa, sammanhängande texter – kräver alltid ihärdighet. Man kommer ingen vart utan många timmar, dag efter dag, framför skrivmaskin eller dator. Då gäller det att ha en plats där man trivs. Märkligt nog har jag haft samma skrivbordsstol sen 1965. Den är utnött och lite trasig nu. Men den är ett vackert barn av sin tid: teak och läderimitation. Häromåret ställdes modellen ut på Nationalmuseum.

Mitt skrivbord är ett blytungt matsalsbord av gedigen ek, modell 1910. Benen är välsvarvad jugend, och ytan bär ännu spår av för längesedan avätna måltider. Skrivbordslampan är lika snirklig och lika gammal. Den har en underbar brandgul glaskupa. Allt blir mjukt och varmt i dess sken.

Men min dator är mer än hundra år yngre och kapabel att lagra osannolika textmängder.

Efter ett långt liv av skrivande kan man alltid fråga sig: Till vilken nytta? Redan i Predikaren, skriven några århundraden före vår tideräkning, står det: ”För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.”

Så är det förvisso. Men bokskrivandet fortsätter oförtrutet. Skrivande har med människors uttrycksbehov att göra. Ett barn på 2–3 år talar oavbrutet, en ändlös ström av ord. Även vi vuxna har för det mesta något att säga. Skriften är ett tal som stelnat till bokstäver. Till skillnad från talet har skriften sin beständighet, och i skriften bör det inte finnas några förflugna ord. Sådana ord kan alltid strykas och ersättas med något eftertänksammare. En riktigt färdig text består av otaliga eftertankar.

Kort sagt, man putsar och filar, tar om, stryker och lägger till. Text, eller närmare bestämt textum, är latin och betyder ursprungligen vävnad, och visst är det skrivna ett slags väv. Men det är en väv som måste rivas upp och göras om igen och igen för att bli tillräckligt slitstark.

Alla texter är inte sådana. Några är bara stundens verk, avsedda för omedelbar konsumtion. Tänk bara på Twitter. En tweet, högst 140 tecken lång, ger genljud i några timmar. Det är märkligt om den väcker reaktioner nästa dag, en sensation om den blir ihågkommen efter en vecka.

Själv ägnar jag mig både åt att twittra och åt att skriva tjocka böcker. En skrivande människa behöver både kunna ge ord åt en omedelbar reaktion och åt ett tänkande som långsamt banar sig väg i en svårframkomlig terräng. Det är självklart att den senare sortens texter är viktigast. Bara genom dem kan man lämna några spår som är något varaktigare än ringarna på vattnet efter en iplumsande sten.

I vissa fall har jag haft tur. Åren kring 1970 skrev jag en politisk idéhistoria. Daniel Hjorth, förläggare på det som då hette Aldus Bonniers, kom med idén. Först var jag skeptisk, men när jag väl skrivit några kapitel som kändes bra fortsatte jag. På våren 1972 kom boken ut. Den hette då Från Platon till Lenin och blev en oväntad framgång; efter några år måste jag uppdatera den. Det blev först Från Platon till Mao Zedong och sen till -Reagan, Gorbatjov, kommunismens fall och nu kriget mot terrorismen.

Nog har jag repat upp den texten många gånger, kasserat och lagt till. Men det väsentliga finns likväl kvar, efter mer än 40 år.

Både den första upplagan och den senaste bearbetningen har jag skrivit på samma stol. Det är också den stolen som jag skriver denna text på, i det milda skenet av den gamla skrivbordslampan, medan novembermörkret tätnar utanför fönstret.