Att vara politiker är utvecklande och intressant, men långt ifrån roligt hela tiden. Inför valet i höstas blev jag intervjuad av ett antal ungdomar, som en del av ett skolarbete, och svaren på frågorna var knappast självklara. Hur tyckte jag att det var att vara kommunpolitiker? Varför blev jag politiker? Vilka är de viktigaste frågorna för mig?
Jag var tvungen att verkligen fundera igenom hela min världsbild. Varför är jag politiker? För att rädda världen förstås. Men gör jag det från en stol i kommunfullmäktige i Ljusnarsberg? Självklart gör jag det.
I dag har jag argumenterat för frukt i skolan. I går diskuterade jag Rot och Rut och insatser i skola och äldreomsorg. Förra veckan pratade jag växthuseffekten och tiggeri och veckan innan det rasism och feminism. För som politiker är mina åsikter inte bara viktiga på sammanträden. De är ännu viktigare vid fikabordet, på påskmiddagen eller i sociala medier. Att rädda världen går inte att göra enbart genom att delta på ett möte en gång varannan månad. Det är en levande process, varje dag och varje sekund. Hela livet. Jag måste ju få med både morfar och lillkusin på tåget, för är det något jag har lärt mig så är det att rädda världen kan jag inte göra ensam. Dessutom är det roligt att föra diskussioner och höra andra sidor av saker jag från början tyckte var solklara.
Ett exempel på när det är tråkigt att vara politiker var när vår kommun fick ”utmärkelsen” Sveriges sämsta skolkommun. Då var det riktigt tråkigt att vara politiker. Åh, om det ändå fanns en blixtsnabb lösning. Om någon kunde säga att ”lägg 10 miljoner här så kommer alla ungdomar att ha gymnasiekompetens hädanefter”. Bara så. Så. Himla. Enkelt.
Men nej, det fungerar ju inte så. Att få ordning på skolan i kommunen är en långdragen process och ingen sitter på den gyllene nyckeln till skåpet där alla facit finns, där det står hur vi ska göra för att skolan ska bli störst och bäst och vackrast. Vi måste lyssna på professionen, titta på statistik och mönster och följa skolplaner och lagar och förhålla oss till en budgetram och en massa andra saker. Att rädda världen är inte enkelt och det kommer att ta tid. Vi måste dessutom göra det i både små och stora mått.
Det pratas om att vi borde stänga våra gränser i Sverige och inte ta emot dem som flyr från krig och elände, för det finns andra som gör mycket mindre än vi. Det pratas om att vi redan tar så stort ansvar i vårt land för att minska utsläppen så nu behöver vi inte fundera mer över det, förrän till exempel Asien också tar sitt ansvar. De är ju mycket sämre än vi.
Det pratas om att vi borde fortsätta exportera vapen till länder som inte bryr sig om fjantiga konventioner om mänskliga rättigheter, vi behöver ju inte bo där.
Men att andra är dåliga gör väl inte att vi måste sluta försöka bli bättre?
Låt oss fortsätta ta ansvar, utveckla våra metoder. Låt oss ta sikte på att vara bäst på allt och vara en god förebild för andra. Oavsett om vi pratar klimatfrågor, migration, jämställdhet eller utveckling. Oavsett om vi sitter i riksdagen eller på en parkbänk i Ställberg. Oavsett om frågorna är så stora som kärnkraft eller så små som frukt i skolan. Att rädda världen är ett stort projekt, men jag gör det från min stol i kommunfullmäktige i Ljusnarsberg. Var är du?
