När Per Bolund tog över som Miljöpartiets språkrör var det allmänna omdömet att han var en kandidat till höger i partiet. Outsidern Magnus P Wåhlin (MP) från Växjö samlade oväntat en tredjedel av rösterna på kongressen, trots att den långt mer erfarne Bolund borde ha varit en given kandidat. Det var troligen röster från dem som var oroliga för att partiet skulle gå till höger och bli mindre grönt. 

Men Bolunds partiledarskap blev något annat än vad många trott på förhand. Politiken är ofta paradoxal, på det sättet. Den som vinner en partistrid kan behöva blidka den förlorande sidan och driva deras inriktning. De genomgår en metamorfos. 

Så kanske var det skrivet i stjärnorna att just Bolund skulle ta fram ny MP-politik om social rättvisa och att partiet under hans ledning  (som en blinkning till de S-väljare man ville vinna över) döpte projektet till “Det gröna folkhemmet”. Eller så tyckte han alltid så och var bara missförstådd. Mot slutet av sin partiledartid verkade Bolund hursomhelst finna sig väl tillrätta i att prata om rättvisa, vikten av en klimatpolitik där alla ska med och svinga mot högerledaren Ulf Kristersson (M).

Men var det bara ett spel för gallerierna? Det verkar inte så. När man hör Bolunds avskedsord till partiet i medierna, framstår han som genuin. I avgångsintervjuer kan man dessutom vara ärlig. (Mona Sahlin använde exempelvis sitt sista partiledartal till att erkänna att hon inte alls trodde på politiken partiet tvingat henne föra.)

På frågan om varför MP inte lyckas bättre säger han att partiet brytt sig för lite om rättvisefrågor i klimatomställningen. Att MP måste bli en tydligare röst för en stark välfärd och ett rättvist Sverige. I en annan intervju får han frågan om han kan tänka sig ett välavlönat jobb på pr-byrå efter politiken, i likhet med gamla regeringskollegan Stefan Löfven (S). 

”Det står nog absolut längst ner på min lista”, svarar han. 

Det kunde ha varit Jonas Sjöstedt (V) som avgick. 

Men flyttar man ut panoramat är det inte att Bolund låter som en vänstersosse som är mest intressant. Bolunds åsikter har nog egentligen inte ändrats så mycket genom åren. När Bolund gick in i politiken för 20 år sedan, var det däremot inte lika vanligt med svängdörrar mellan pr-byråer och politik. Att stärka välfärden var en självklarhet för alla partier som ville vinna val, inte kulturkrig.

Det är inte Bolund som gått till vänster. 

Det är ett helt samhälle som gått åt höger. 

Den svenska högern, som tidigare dominerades av liberaler, består nu till majoritet av sverigedemokrater och moderater på sitt mest stockkonservativa humör. Regeringen skär ned på socialtjänst och skola. Sveriges världsunika system med vinster i offentlig verksamhet gröper ur välfärden. Klimatpolitiken slaktas. 

Det politiska klimatet har flyttat sig så långt åt höger att en mittenpolitiker som Bolund låter som en vänsterradikal. Men Bolund har bara stått kvar där han började.

MP gör klokt i att lyssna på honom, när han nu pekar ut rättvisepolitiken som vägen framåt. Det går inte att bara prata om skydd av natur samtidigt som ungarna inte har ett skolbibliotek eller sjukvården inte fungerar. I en värld som kommer att präglas av en accelererande klimatkris, behöver välfärdssystemen stärkas mer än någonsin. Det hör ihop. 

När MP bildades stod välfärden stark. Då kunde ett grönt parti unna sig att fokusera på miljön, det andra var relativt väl omhändertaget. Så är det inte längre. När välfärden inte längre levererar måste även gröna låta som sossar och vänsterpartister. Och samarbeta med partier som sätter ökad jämlikhet högt på agendan. 

Något annat än ökat fokus på social rättvisa, vore även taktiskt huvudlöst. Av MP:s väljare identifierar sig 86 procent som vänster. Bara elva procent ser sig som mittenväljare och ynkliga tre procent som höger. Miljöpartiets potentiella väljare finns till stor majoritet bland socialdemokrater och vänsterpartister. Vill MP växa som parti är det i jämlikhetsfrågorna man måste börja. Det finns nog ganska många väljare därute som vill ha socialdemokratisk välfärdspolitik men miljöpartistisk klimatpolitik. 

Det råkar också vara precis den linjen den europeiska gröna rörelsen har. I alla andra länder har de gröna partierna ett tydligt fokus på social rättvisa samtidigt som klimat  är paradfrågan. Det är mest i vår svenska avkrok i Europa, det finns en diskussion om att gröna “bara ska fokusera på klimatet”. 

Många liberala MP:are längtar tillbaka till Wetterstrandåren, när högern var snäll och gick att samarbeta med. När högerpopulism var marginella fenomen och inte en global rörelse som utmanade demokratin. När ojämlikhet, bostadsbrist, skjutningar och svagare välfärd inte var lika plågsamt uppenbar. 

Men du kan inte vinna framtiden genom att utkämpa det gamla kriget. När MP nu ska välja en efterträdare till Bolund bör man välja någon som har blicken mot framtiden. En sådan person måste i likhet med Bolund inse att “att miljö och rättvisa hänger samman”.