Jag skulle önska alla som har ledighet denna sommar, att ge sig själva något de verkligen behöver. Inte slentriangöra tusen somriga saker, tvångsmässigt hälsa på släktingar eller boka in ytterligare en flygresa till något ställe där man köper saker och sedan flyger hem igen, utan större skillnad än att ”det var kul”. Inte för att det är dåligt att göra sådant, utan för att jag tror att många ofta egentligen längtar efter nåt annat. Det är bara svårt att stanna upp och känna efter vad man behöver, när man kommer direkt från en intensiv jobbperiod.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det kanske bästa och finaste du kan göra för dig själv och dem omkring dig, är att ibland ställa dig frågan: vad är det jag behöver mest av allt just nu? Och att sedan försöka ge dig själv det, så gott det går.

För någon är kanske svaret: jag skulle behöva känna förnyad glädje och inspiration, hitta på något riktigt kul. För någon annan kanske frågan ger ångest, för att det man egentligen behöver göra/känna, är något man har hållit ifrån sig, som att ta tag i en knölig relation eller möta en närstående sjuk.

Eller något som känns omöjligt: jag skulle behöva ha fler stunder av paus och egentid, men jag är föräldraledig med två små barn. Jag skulle behöva vara ensam hemma med neddragna persienner och bara sova. Jag skulle behöva komma bort. Jag skulle behöva ha ett socialt sammanhang. Jag skulle vilja träffa fler än jag hinner.

Eller, jag skulle vilja slippa känna semester-prestationsångest.

Det kan ibland vara jobbigt att inse vad och sedan försöka ge sig lite mer av vad man behöver, men det är faktiskt det ­skönaste man kan göra när man har ­blivit ledig. Det kan vara en lättnad att bara ställa sig frågan, och inse att man inte måste göra det man trodde att man ville innan man kände efter. Ger man sig vad man verkligen behöver, kan man också orka göra sådant som behöver göras. Att måla om ett slitet staket kan bli lite mer mys och lite mindre bara to-do.

Många av oss har inget jobb och ingen direkt semester, då kan det kännas otroligt provocerande eller bara annorlunda. Arbetssökande och sjukskrivna, asylsökande och pensionärer. Eller så arbetar man hela sommaren och måste lyssna på andras flashiga berättelser som dryper av idyll, vila och utveckling, kvalitetstid med nära eller spännande länder. Ni vet den där nästan utstuderade semestervilan, när någon lägger bild efter bild på tår som sticker upp ur hängmattan/sanden/soffan.  ”Titta hur avslappnad jag är!”

När jag ser en sådan där hängmattebild tänker jag: hoppas att den personen inte gör en tvångshängmatta, en check på semesterlistan. ”Nu borde jag slappna av för jag ligger i en hängmatta på semestern.”

Nej, jag hoppas att hen lade sig i den där hängmattan och kände: ”åh, det här är preciiiiiiiis vad jag behövde”, med en pust och en liten lycka i själen.

Annars är det kanske dags att ställa sig den där frågan. Vad är det egentligen jag behöver just nu? Det är en radikal kärlekshandling.