BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men hur blev det? Vi är fortfarande bästisar. Nu har vi ringar, med våra mäns namn ingraverade, på våra fingrar. Män som vi lever med i ett heteronormativt, hyfsat jämställt liv och som är fina pappor till våra barn.

Det här med att leva jämställt är inte helt självklart. Att stå emot normen men ändå finna en balans i tillvaron är inte helt enkelt. Jag skulle vilja säga till mitt tonårs-jag att hon inte ska ångra något eller ursäkta sig för något, men att det här med jämställdhet är mer än sexuell frigörelse och att gå mot strömmen. Jag lever heller inte helt enligt normen. Vi har inte huslån och hund, eller Volvo för den delen. Jag och min man har valt att bo mitt i stadskärnan i hyresrätt, vi arbetar heltid, delar lika på föräldraledighet och vab, vi behöll våra efternamn när vi gifte oss, vi försöker ta lika mycket ansvar och hjälpas åt hemma. Vi lever i en tvåsamhet och tillåter varandra att leva utifrån våra egna önskemål och intressen, kombinerat med det liv och den vardag vi har valt att dela. Det kanske är just det livet våra föregångare för 50 år sedan föreställde sig när de började frigöra sig från dåtidens norm?

Mitt tonårsjag skulle nog titta på mig i dag och tänka att jag lever ett stundtals något inrutat liv utan större överraskningar och spänningsmoment och säkert säga ”ame, slappna av och släpp loss lite ibland va!”. Men vad jag hoppas är att hon ändå skulle imponeras över att jag fortfarande tar fajter och diskussioner, inte håller käften utan säger vad jag tycker och står för vem jag är. Att jag genom mitt politiska och fackliga engagemang tror på och kämpar för ett bättre samhälle genom jämställdhet. För det är väl det feminism handlar om? Mitt tonårsjag skulle vara stolt över det!