Det finns journalister och kommentatorer både i press och teve, som numera låter som Sverigedemokrater. Som Sara Granath skrev i ETC: : ”En ung kvinna har mist sitt liv, en familj har mist sitt barn, syster, partner, och barn har mist sin omsorgsperson och SVT (public service, bekostat av oss) gör det till ett debattinlägg om att flyktingarna tar resurser från oss andra.”
Enligt statistiken är det sju procent i Sverige som meddelar sig per Twitter. Medierna skär ständigt ner, ofta genom att sparka journalister – vad de anser sig behöva är mer reklam – vilket håller på att ta ifrån en del av dem rollen som ”fjärde statsmakt”. För att spara använder de istället Twitter (sju procent av oss) som folkets röst. Det förenklar och förbilligar mediejobbet och förvrider opinionen, eftersom just främlingsfientliga är särskilt aktiva på Twitter. Det gäller också SVT – public service. Genom att i realtid publicera Twitterinlägg tycker de att de interagerar/kommunicerar med allmänheten – egentligen med bara sju procent av befolkningen.
Författare som Emil Cioran, Louise-Fernand -Céline, H P Lovecraft och Ezra Pound börjar bli på modet igen. Jag har noll emot att man erkänner att också fascister kan vara skickliga författare – allt annat vore idioti – men att för den sakens skull plötsligt avfärda deras anti-semitism och rasism, den de så ofta predikar, som en bagatell inger mig de mörkaste farhågor. Varför just nu? Jag ser ett annat klimathot skölja in över oss; åsiktsklimatet.
En höger som med hjälp av SD (fast det skulle de aldrig erkänna) gör sig nu beredd att ta över problemformuleringen – och makten. Alltfler moderata småpåvar tycker som SD, att man ska fälla regeringen och säger sig vara beredda att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. I sådana här lägen kan det gå fort. De intellektuella som inte flydde från Tyskland på 1930-talet anpassade sig istället och gav nazismen både muskler, alibi och trovärdighet. Sorglig är Martin Heidegger, den tidens mest uppburna europeiska filosof, som gick med i nazistpartiet och rensade ut judar från universitet i Freiburg där han verkade. Om hans filosofi utmynnar i att det är okej att ansluta sig till nazismen tänker jag att den är dödfödd, också om han lyckades utpeka nya tankebanor, vilket han gjorde. Vad ska vi med dem till, om de inte hindrar oss från att bli nazister? Det är därför israelerna är så arga på Hannah Arendt, Heideggers elev och älskarinna, själv judinna. Hon förlät honom, men det har israelerna, med rätta, aldrig gjort. Heidegger är också på modet just nu, förlåten med Hannah Arendt som alibi: vår tid!
I Stockholm och runtom i Sverige, liksom i Finland och i Tyskland härjar nu frikårer eller vad som i Finland borde kallas vita skyddskårer; miliser, högerextremister som tagit på sig uppgiften att ge sig på och helst rensa ut ”farliga främlingar”. Bränna deras förläggningar eller slå ner dem med påkar. I Stockholm ger de sig på gatubarn, identifierade av mörk hy. Tanken att det i Sverige finns människor, som tycker att det är bra att högerextremisterna tar itu med ”slöddret”, noga beskrivna av svenska medier som ”kriminella gatubarn” skrämmer faktiskt livet ur mig. Det verkar lugnt ändå? Eller hur?
På public-service-teve sänder man ”Gift vid första ögonkastet” vilket får mig att tvivla på att det är uthärdligt att fortsätta att betala avgiften. Medierna gör en enorm historia av flyktingarna, som behöver en fristad i ett av världens rikaste länder – hur ska vi klara detta? – men tonar ner den gryende fascismen eller påstår, i undertexten att det är vårt eget fel, som tagit emot så många av jordens fördömda. Det går att berätta vad som sker på ett helt annat sätt – men majoriteten av medierna har köpt SD:s propaganda och är inte ens medvetna om det, för vad mediebossarna kräver är historielösa journalister (inte alla) som rapporterar det som de för tillfället bedömer är mest säljande. Och rädsla säljer som faen!
Jag hoppas att det är därför Jan Helin lämnade Schibsteds Aftonbladet och gick över till public service, att han tror att han kan uträtta något bättre där, för det tror jag honom om. Att han kan motverka ”den kraft som frigörs när en extremistisk rörelse lyckas tvätta bort sin skamstämpel och göra sina åsikter rumsrena”. I mina ögon är Jan Helin en av de sista publicisterna, de som står på medborgarnas sida, inte pengarnas; och han lämnade AB med en störtmodig, journalistisk trumpetstöt: berättelsen om Kommunals nedgång. Om han förblir lika modig och egensinnig som boss hos public service kan vi se fram emot ljusare tider när det gäller berättelsen om världen: det kommer att bli otroligt spännande att betrakta! Och jag är med på att betala avgiften så länge hoppet om att Jan Helin gör skillnad finns kvar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
