Ekonomiskt är det ännu märkligare.

Magdalena Andersson har envetet genomfört den nyliberala finanspolitiken som startade med de borgerliga på 90-talet och som fortsatte under Göran Perssons (S) och Anders Borgs (M) år vid makten. Tidigare sa man att man ”var tvungen” på grund av globalisering och mäktiga valutahajar, idag fortsätter det på grund av… ja, på grund av vaddå?

Varför lägger Socialdemokraterna budgetar som minskar offentlig sektors andel av BNP? Och varför ökar man inkomstskillnaderna i samhället?

Om man tar några steg bort från Almedalens nu, nu, nu så finns det en enkel förklaring. Fram till 1982 var Socialdemokraterna reformister. Den gemensamma sektorn skulle öka, jämlikhet byggas med lön och skatt och omfördelning och genom offentliga lån där stat och kommuner använde pensionssparade pengar till att öka kraften i ekonomin. 1982 började man avreglera finansmarknad och minska offentliga investeringar, då var Socialdemokraterna fortfarande ett dominerande parti och löntagarna drabbades inte så hårt direkt. På 90-talet blev det ett systemskifte där klyftorna ökade och statens roll ändrades med mottot att ”den som är satt i skuld är inte fri”. På 00-talet fortsatte politiken (med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet) och då förlorade Socialdemokraterna makten och borgerliga partier fick majoritet. En majoritet som idag ligger på 60 procent.

Den här nyliberala vandringen har gjort om ett reformistiskt parti till ett 25 procent-parti som behåller makten för maktens skull. Man administrerar en stat.

Magdalena Andersson är huvudpersonen i de finanspolitiska besluten.

Hon skyller maktlösheten vad gäller reformer, klimatinvesteringar eller sociala orättvisa på att det inte finns pengar. När kommunerna nyligen berättade att man behöver 90 miljarder för att skydda välfärden så har hon inget svar utom effektivisering (det vill säga fortsatt nedskärning).

Det finns nämligen inga pengar.

För att förklara det använder hon samma falska begrepp som Göran Persson. Statsskulden. Vill man stoppa reformer säger man bara att ”den är över 1 000 miljarder” och så är debatten avslutad.

Problemet är bara att även S-aktiva börjat lära sig att om det finns en skuld finns det också motsatsen, tillgångar. Offentliga sektorn har ett nettoöverskott i pengar på minst 1 300 miljarder, ett plus alltså, och det har ingen betydelse om man lägger det i fonder, på börsen eller i Riksbanken (som är väldigt rik) – ett plus är ett plus och därför diskuterar självklart inte ministern det. Utan politiken styrs av ”reform­utrymmet”, den lilla skillnad mellan statens inkomster och utgifter varje enskilt år.

Det sorgliga i detta är att S-medlemmarna därför inte får veta att staten har resurser till reformer på riktigt.

Bara genom att sluta ”avbetala statsskulden” – i praktiken sluta öka det offentliga nettoöverskottet år från år –så skulle reformer för 138 miljarder finnas tillgängligt (vilket bland andra LO:s chefekonom Åsa-Pia Järliden Bergström påpekat). Det betyder att de 90 extra miljarderna som kommunerna behöver redan finns.

En annan lösning är att staten lånar till de stora investeringar man behöver göra. Vi pratar bostäder, klimatomställning, trafik­omställning. Det märkliga är att omvärlden idag väldigt gärna vill låna ut till den svenska staten. Även inhemska kapitalstinna fonder vill göra samma sak. Viljan är så stor att ett tioårigt lån till staten har minusränta. Staten får alltså betalt om den tar emot ett lån och gör landet lite bättre.

Att inte använda den enorma möjligheten är ett intellektuellt haveri om man är reformist.

Om man inte är det utan anser att offentlig sektor inte ska bli större, inte ska ingripa och investera, ja, då är oviljan begriplig. Annie Lööf (C) är emot det, samma med Liberalerna och faktiskt också Per Bolund (MP), som nyligen i Dagens ETC förklarade att staten inte ska låna ut till bostäder.

Men frågan är om ett parti som kallar sig reformistiskt inte måste förklara för väljarna den enorma rikedom vi har för att kunna skapa stöd för de reformer som behövs. Istället för att skylla allt på att man inte kunnat övertyga de andra som inte är reformister.

Jag menar, något finns väl ändå att lära av den nedgång partiet haft med nuvarande metod?

Vill man förvandla debatten till en riktig offensiv så är det bara att använda EU:s regler som mål. Enligt dem kan staten faktiskt låna 1 200 miljarder utan att bryta mot Maastricht-överenskommelsen (max 60 procent lån jämfört med BNP).

Nu finns det ingen anledning att låna för det offentliga eftersom man har överskott. Men siffran visar vilka enorma resurser vi har om vi vill reformera Sverige på riktigt.

Så vad kommer Magdalena Andersson säga till sympatisör­erna på gräsmattan i Visby?

Troligen inget alls.

Socialdemokraterna använder sin plats i ljuset till att förklara att man inget kan göra eftersom januari­överenskommelsen styr.

Men vad ska arbetslösa, unga eller alla de kvinnor som jobbar stressigt och underbetalt i omsorgen dra för slutsats då?

Troligen detsamma som man gjort sedan 1998.

Partiet blir då snart landets näst största parti.

Tacka den nyliberala ekonomiska politiken för det.