Valrörelsens utåtriktade partiprofilerande har övergått till en tid av samtal och förhandling. På riksplanet fick vi ett regeringsskifte och analyserna kring varför skiljer sig naturligtvis åt. Jag är glad över att vi äntligen får en feministisk regering med gröna inslag. Människor är allvarligt bekymrade över bristen på jämställdhet och hoten mot vår miljö och vi behöver ledare som tar frågorna på allvar.
Att den sittande borgerliga regeringen förlorade makten har naturligtvis många orsaker. Den allra starkaste är nog också den enkla bedömningen från väljarkåren – att vi behöver någonting nytt. Jag tror också att det finns en stor risk för mindre partier att under en så lång tid binda upp sig i ett samarbete med större partier. Vilket parti ska väljaren lägga ansvaret för genomförd politik på när hen väljer valsedel i vallokalen?
Samarbete är riskabelt för partiernas unika profil. Det är också helt nödvändigt för att få igenom politik. Under mandatperioden har vi sett flera politiska samarbeten spricka. Kännetecknande har varit det större samarbetspartiets ovana eller ovilja att kompromissa med partier som är mycket mindre, i kombination med de mindre partiernas vilja till egen profilering samtidigt som man sitter i ett samarbete som de facto förhindrar egna politiska utspel.
Man hör många missnöjda sverigedemokratiska väljare beklaga sig över hur övriga partier utestänger Sverigedemokraterna från inflytande. Vad det handlar om är dock en helt normal process. Samarbeten handlar om att hitta gemensamma nämnare för att kunna styra och förändra. Många gemensamma nämnare skapar förutsättningar för politiska samarbeten. Enstaka gemensamma nämnare kan ge förutsättningar för valtekniska samarbeten. Det finns anledningar till att övriga partier inte ingår valtekniska samarbeten med Sverigedemokraterna. Det finns helt enkelt inte gemensamma nämnare. Vi politiker från övriga partier ser hellre varandra på nämndplatserna än sverigedemokrater. Det handlar ytterst om att värna mänskliga rättigheter och att föra en framtidsinriktad politik så långt det är möjligt.
I dagarna presenteras flera politiska konstellationer i Örebro län. I landstinget, blivande Region Örebro län fortsätter socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister att samarbeta och utveckla en rödgrön regionalpolitik som alla tre partier ska kunna vara nöjda med. Man har funnit gemensamma nämnare som har varit framgångsfaktorer att bygga vidare på.
Under förra fredagen presenterade även Socialdemokraterna i Örebro kommun att de väljer att fortsätta styra i minoritet tillsammans med Kristdemokraterna och Centerpartiet, i stället för att inleda förhandlingar med andra partier. Detta trots att till exempel en kommunledning bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle få majoritet i kommunfullmäktige. Många kan tycka att det är ett märkligt val. Men samarbeten kan se olika ut på olika nivåer och ha många skiftande orsaker. Socialdemokraterna är till exempel på många lokala platser fortfarande det grå, traditionella partiet som sätter industri och manliga intressen framför exempelvis miljöhänsyn i de politiska besluten. De lokala socialdemokraterna hittar de gemensamma nämnarna hos centerpartisterna och de konservativa kristdemokraterna och den grå dimensionen får ett övertag gentemot den gröna i Örebropolitiken.
Det är synd, med tanke på hur många fler det var som valde att rösta grönt i år jämfört med tidigare val. Det är synd att vi inte fick en möjlighet att uppleva hur det skulle vara att verka politiskt i ett rödgrönt styre på alla tre nivåer i samhället – riksdag, region och kommun, men det är precis enligt spelets regler. Om det är ett framgångsrecept eller innebär en ideologisk trovärdighetsvurpa för respektive parti får väljarna i Örebro bedöma om fyra år.
