Vi betalar skatt för att det är vackert att ge, att fördela samhällets rikedomar så att de kommer alla till del. Skattesystemet ska fungera precis så. Alla betalar och alla får något. Vi ger av det vi får över när vi driver företag och arbetar. Fastighetsavgift, kapitalskatt och moms. Skatten fördelar mellan olika delar i livet. Vi får mer när vi är små, betalar mer när vi är vuxna och arbetar, får mer igen när vi blir gamla. Det mesta av skatten går till skola, vård och omsorg. Behoven ska styra och vi delar med oss.
Uppsala kommun och landstinget höjde nyligen skatten men det kanske inte räcker. Kommunal- och landstingsskatterna ligger på en fast procentsats. Det innebär att låginkomsttagare och höginkomsttagare betalar lika stor del, men olika summa till kollektivet. Det innebär också att för låginkomsttagaren så spelar det roll att betala några hundralappar mer medan det för höginkomsttagaren är lättare att rätta munnen efter matsäcken.
Staten har större möjligheter att styra med skatten, att ta ut en jämlik skatt efter förmåga. Staten beskattar kapital, miljöförstörande verksamheter, tobak och genom en progressiv skatt så att höginkomsttagaren får ge mer på den högre delen av sin inkomst. Under alliansen sänktes vår gemensamma rikedom mycket. Nu kompenserar kommun och landsting men jag önskar att staten hade hjälpt till för Uppsala och hela landet har stora behov. Vi behöver statliga pengar till Uppsala för renoveringar av miljonprogrammet, för utbyggnad av kollektivtrafiken, för ökad kvalitet i mottagandet av flyktingar, för utbildningar som leder till arbete, för rening av dricksvattnet som försvaret har förorenat, för en sjukvård som ger oss ett friskt liv. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Under alliansen infördes ett avdrag för gåvor till hjälp- och biståndsorganisationer. Det är ju behjärtansvärt. Eller, nej, det är något märkligt med att först betala skatt, att ge till skola, vårt och omsorg och sedan att kräva att få tillbaka pengarna. Jag har munhuggits med avdragskramande KD:s Jonas Segersam om gåvoavdraget och är glad att det nu år 2016 är avskaffat. Att ge är vackert, att kräva tillbaka en gåva är inte lika vackert.
Redan i Trento på 1500-talet beslutade katolska kyrkan att det inte räcker med att vara en god människa för att komma till himmelen. Den troende måste även göra gott för att passera Sankte Pers grind. Kyrkan kunde sin psykologi. När vi agerar känner vi oss delaktiga, att vi spelar roll och att vi är en del av en rörelse framåt. Det handlar om att känna sig som en del av samhällskittet. Det räcker inte att bara vara en del. För känslan är lika viktig som varandet. Agera, känna, vara.
Många människor och företagare gav av tid eller pengar i höstas när flyktingar knackade på dörren och gjorde oss påminda om konflikt och ojämlikhet i världen. Jag hoppas att du som gav också kände att du spelade roll och att du är en viktig del av Uppsala. Du gör vad du kan. När du får ditt nästa skattebesked så hoppas jag att du kan känna samma känsla.
Alliansen sänkte under sin tid vid regeringsbordet skatten med 140 miljarder. Det är vackert att ge efter förmåga, genom skatt, tid eller pengar. För det är när vi ger av oss själva och gör saker tillsammans som vi är en del av ett samhälle.
