BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att vara tjock provocerar. Oj, så förbannade människor blir av tjocka kroppar! Den kända modellen Tess Holliday lade nyligen ut en bild på sin tjocka kropp i bikini på Facebook och den togs snabbt ner. Anledningen var att hennes kropp stred mot deras hälsopolicy och flera hundratals människor var inte sena med att hylla beslutet. Vadå, sades det, hennes kropp är ju ohälsosam och här står hon glad i hågen ätandes cupcakes utan att be om ursäkt för det?
Är man tjock så får man nämligen bara finnas på nåder. Bara om man aktivt tar avstånd från sin tjocka kropp och försäkrar omgivningen om att man minsann är hälsosam, försöker gå ner i vikt samt tränar tre dagar i veckan. Man förväntas dessutom avstå från allt som är onyttigt, från skräpmat, godis, bullar. Först då är man i alla fall en värdig tjockis och först då förtjänar man omgivningens respekt. En tjockis som inte hatar sig själv är det farligaste som finns. Då heter det att man uppmuntrar övervikt och att fetma kommer att bli ett nytt farligt ideal som om det fanns den minsta risk att det skulle ske. Den enda risk som möjligtvis finns är att det kanske, kanske, kanske sitter nån annan fet jävel hemma och tänker att ”i dag vågar jag gå till stranden”. Men knappast det ens.
Överviktiga föraktas nämligen inte bara, de demoniseras. De utsätts för ett omfattande samhällshat som grundar sig i klassförakt och patriarkala normer, men med utgångspunkt kring västerländska värderingar. Den tjocka kroppen kopplas till lathet, frosseri, dumhet, lägre klass, sämre hygien och dålig karaktär. Den tjocka kroppen är en belastning och man tycker inte synd om tjocka, man förargas av dem. De stör samhällsordningen.
Men skulle man trots det känna sig övertygad om att det är okej att vara tjock efter en titt på Tess i bikini så kan man trösta sig med att det snart går över. Vi har nämligen en epidemi av ”välvilliga” människor som tvångsmässigt känner behov av att prata, nej förlåt tjata, om riskerna med övervikt, fetmaepidemier, folkhälsan och de skattepengar vi kostar. Och lyckas man undvika dem så är det är bara att kika vidare på nästa Facebookkonto eller någon av de tiotusentals bloggar, tv-program, tidningar, sajter och filmer som hetsar fram ett ideal som kräver en smal, svältande och söndertränad kropp. ”Så blir du av med magen!”, ”fetmaepidemi!”
Vi fullkomligen tvångsmatas med detta. Varje dag. I alla sammanhang. Det finns ingen frizon alls och vi lär oss att hata våra kroppar och känna skam. Skam över vad vi äter, till och med för att vi äter. Skam för att vi ej tränar tillräckligt eller inte alls. Skam för att vi inte är tillräckligt smala.
Man återkommer om och om igen till hälsa där den tjocka kroppen får stå som ett avskräckande exempel: hotet mot folkhälsan som måste bekämpas men debatten borde inte handla om hälsa alls! Den borde handla om att bredda och utöka livsutrymmet för människor, i alla storlekar. Om att tillåtas dansa, älska, skratta och njuta oavsett vikt och kroppsform. Vi kvävs ju! Dessa krav på hälsa, träning och smala kroppar påverkar inte bara tjocka utan alla. Det krymper vår verklighet, skadar våra barn och vi kan inte skydda oss själva från det och det bryter ner oss och får oss att hata oss själva mer.
Frågan borde inte handla om huruvida tjocka uppmuntrar ohälsa eller ej. Var fjärde sjuåring vill banta, små flickor tycker att de är tjocka och vuxna smala kvinnor bantar som aldrig förr. Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt och viktigt att ta på allvar. Så frågan borde snarare vara: hur bekämpar vi det?
