BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tidigare i veckan när jag lyckats komma på spårvagnen svettades jag över att det var trångt och skämdes över att syskonvagnen tog så mycket plats. Jag ursäktade mig till alla som fick hålla in magen när det skulle komma förbi, tills en sur gubbe väste åt mig att flytta på barnvagnen så att folk kunde få plats. I hans ögon kanske barn inte klassas som “folk”.

För barn har inte samma funktioner som vuxna. Min minsta är åtta månader och kan inte gå eller krypa ännu. Mittenbarnet är 2,5 år och har till exempel inte lärt sig hur man rör sig i trafiken. Dessutom är hon för liten för att jag ska våga låta henne stå bland vuxna då de i så hög grad struntar i alla som inte är som dem. Hon hade troligtvis blivit nedtrampad.

Jag kanske låter som ytterligare en gnälligt krävande morsa som bara har sina egna barns perspektiv för ögonen. Låt oss därför jämföra mina upplevelser med en annan grupp med funktioner som avviker från majoriteten av den vuxna befolkningen.

Göteborgskooperativet för Independent Living (GIL) är en organisation som menar att personer med funktionsnedsättning ska kunna välja sitt liv och ha samma möjligheter som alla andra att skapa sin individuella framtid. Enligt dem är det inte sällsynt att ramperna inte fungerar, trasslar eller är markerade med ”Ur funktion” när spårvagnen kommer till hållplatsen. Dessutom krånglar kommunikationen med föraren och att bli kvar när alla andra åker är inte sällsynt. Många ”funkisar” upplever att resorna krånglar oftare än de fungerar.

"Om du är rullstolsburen, gör inte för mycket planer utanför hemmet. Tillsammans med småbarnsfamiljerna får du stå kvar vid hållplatsen i fem år till."

Även om kollektivtrafiken på spårvagnar förbättrats sedan Västtrafik ändrat sina regler efter påtryckning från GIL, så är det bara en tredjedel av spårvagnarna möjliga att åka med för den som reser i rullstol. Resten av spårvagnarna är avställda eller av äldre sort, höga med trappor som insteg, saknar ramper och är faktiskt inte ens tillåtna att resa med för rullstolsburna resenärer. Västtrafik har en plan för att utöka vagnparken och nya spårvagnar ska upphandlas för att successivt fasa ut de otillgängliga. Samtliga vagnar ska vara tillgängliga för resenärer i rullstol 2022.

Så om du är rullstolsburen, gör inte för mycket planer utanför hemmet. Tillsammans med småbarnsfamiljerna får du stå kvar vid hållplatsen i fem år till.

Ett minimikrav vore då att de med full funktion inte tar de få platser som finns reserverade för barnvagnar och rullstolar. Men så är det inte och många spårvagnschaufförer verkar mer måna om att de som sitter i barnvagnar och rullstolar inte ska vara i vägen för andra resenärer än tvärtom.

Jag känner att det får räcka nu. Jag kommer kräva min och mina barns rätt att vara en del av samhället på lika villkor med alla andra. Är inte en ilsken reaktion när någon förhindrar någon annan att komma med spårvagnen berättigad? Men många blir provocerade av det. Som kvinnan som trots artiga uppmaningar vägrade flytta sig från barnvagnsplatsen när min man försökte gå på en glesbefolkad spårvagn med barnvagnen. Min man är mer konfliktbenägen och körde därför till slut på kvinnan som då flyttade på sig. Då ställde hon till med en hemsk scen, anklagade min man för både det ena och det andra och avslutade med att hota honom.

Vad tror ni hade hänt om jag ställde mig i vägen för ingången på spårvagnen, så att vanliga resenärer inte kunde komma på? Det beteendet är bara accepterat för de som ingår i funktionsnormen.

Är det inte väldigt märkligt att vi svenskar som lever i ett av de mest politiskt progressiva samhällena på jorden är så blinda för de som inte har samma förutsättningar som majoriteten? Om jag jämför med Italien där jag varit ofta och Colombia där jag är född så är det samhällen som inte har kommit alls lika långt inom politiken och samhällets organisering, men där blir de som inte har samma förutsättningar som majoriteten sedda och hjälpta.

Det kan delvis bero på att vi i Sverige litar på att samhället tar allt ansvar och därför inte tror att vi behöver anpassa oss. Oavsett anledningen till skillnaden så visar skillnaden att vi kan göra bättre. För oavsett hur väl vi organiserar samhället behöver vi ta vårt individuella ansvar för att alla får delta på samma villkor. För det spelar ju ingen roll om Västtrafik får tummarna ur och gör sin del genom att ha transportmedel som inte diskriminerar. Om resenärerna inte förändrar sin inställning kommer de med annorlunda funktioner ändå inte komma på.