Jag gick samhällsprogrammet på Falkenbergs gymnasieskola, i en klass med 30 tjejer och 2 killar. Majoriteten av tjejerna kom från vita övre medelklasshem, några få av oss kom från rasifierade familjer från ”fel” sida stan (en sådan som finns i varje stad, mindre eller större) och hade andra erfarenheter än den stora majoriteten i klassen. 

Att säga att min gymnasietid var lycklig, eller att jag ser tillbaka på den med någon slags värme skulle vara att säga för mycket. Så känner säkert många. 

Men det fanns något i min klass som jag inte har kunnat sätta ord på förrän efteråt, ett slags privilegerat osynliggörande, ett förakt mot svaghet och mot avvikelse, som plågade mig i åratal. 

I måndags eftermiddag fick jag en inbjudan på Facebook ifrån en av tjejerna, till en återförening med vår gamla gymnasieklass. 

I sommar kommer det nämligen att ha gått 15 år sedan vi tog studenten och detta ska firas med en återförening på ett lokalt ställe i Falkenberg. 

Inbjudan skavde i mig under hela dagen, men jag kunde inte sätta fingret på varför. 

Jag vaknade upp vid tre på natten med ett behov av att svara på inbjudan och skrev så här: 

” I ärlighetens namn är det nämligen så att jag inte upplever den våg av glädje och nostalgi som några av er uttrycker inför tanken på att återförenas i en klassfest med de personer som jag gick i skolan med då. Missförstå mig rätt, jag har träffat många av er i efterhand, ni har varit alldeles utomordentligt sociala och trevliga att ha att göra med i de sammanhangen, men för mig, och flera med mig var våra tre år tillsammans en tid av social och känslomässig exklusion. En mental tvångströja som gick bortom etnicitet och bortom ekonomisk bakgrund. Den miljö som jag befann mig i var en där det var svårt att få luft, svårt att möta förståelse och bli respekterad. Det fanns en jargong som var utestängande och ofta sårande och jag upplever att jag tvingades förhålla mig till en struktur som var osynliggörande och tidvis ganska brutal. Jag har minnen av att behöva trösta en gråtande manlig lärare som bävade inför lektioner med SP3B på grund av den hårda och ofta sexistiska tonen, jag minns en tjej som gick första ring med oss som till slut hoppade av sina gymnasiestudier efter att ha blivit kallad Loch Ness-monster då hon kommit in ifrån regnet med blött hår och blöta kläder, jag minns att jag flera gånger, många gånger tänkte ”Hör de vad de säger, ser de vad de gör?”. Kanske borde vi ha flera olika klassåterföreningar, för att symbolisera den uppdelning som var så tydlig i den klass i alla fall jag gick i, eller så ser man en återförening som ett sätt att prata om saker på riktigt, möta de människor vi alla blivit i stället för att omsvepa sig i nostalgi inför vilka vi var, eller så är en klassåterträff ett sätt att förlåta och be om förlåtelse och därefter gå vidare. Jag vet inte riktigt, men det är med kluvna känslor jag leker med tanken på att träffa er alla igen.

"Respektfullt Hanin”

Svaren har varit varierande. Yrvakna, chockade, resonerande, omvälvande men alla har varit ärliga. Jag menar att det faktum att ett sådant samtal faktiskt förs är viktigt, inte bara för det lilla mikrokosmos som utgör min gamla gymnasieklass utan också för det större mer kritiska samtalet i det här landet. Hur vi förhåller oss till varandra, hur vi tar vara på varandras historia och erfarenheter och hur vi rannsakar oss själva och vilka vi blir i starka kollektiv som kväver individens röst till förmån för konsensus.