Ledare: Asylpolitiken är ett humanismens haveri

De hade dittills mött de flyende på stränderna, ordnat bussturer till öppna läger, sett till att traumatiserade fick särskild vård, att gravida fick kontroller, att personer med funktionsnedsättning fick hjälpmedel. De byggde små fungerande öppna samhällen runt flyktingarna. 

Precis som här, på hemmaplan. Alla volontärer som fanns på perrongerna. Alla som avsatte timvis med tid för att möta de nyanlända med kläder, mat, samtal, möten, kurser. Alla som vittnade om att de fick så mycket tillbaka, att deras liv fick ett annat innehåll, en mening. Volontärer bygger inte i sten. Volontärer bygger i solidaritet, i självorganiserade kärlekshandlingar som borde inspirera varje politisk representant i varje parlamentarisk församling.

Den inspirationen borde nå fram särskilt till den grupp som just nu sitter och planerar förslag som ska ge Sverige en ”human, rättssäker och effektiv migrationslagstiftning”. Den tillsattes 2019 och ska bli klar under sommaren. De förslag som sipprat ut är saker som korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd och obligatoriska försörjningskrav som i praktiken omöjliggör familjeåterförening. Vi vet att det försvårar all integration och kraftfullt missgynnar kvinnor och barn. 

Samtidigt har vi ett nuläge där FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar nästan 80 miljoner människor på flykt undan krig, svält och klimatrelaterade katastrofer. Fler än någonsin tidigare. Risken är stor att antalet flyktingar kommer att fortsätta öka, säger man i samma rapport. Jag tror inte UNHCR är ensamma om den bedömningen. Vi ser alla hur säkerhetspolitiken militariseras och hur den globala klimatkrisen både skärper redan pågående konflikter och skapar nya.

Extrema väder med torka eller översvämningar lämnar jordar obrukbara, så människor måste fly för sin överlevnad. Den globala uppvärmningen märks mest i norr. Permafrosten börjar tina. Det skapar miljökatastrofer och tros kunna orsaka nya virusutbrott.

Planeten håller andan medan vi människor, vi som är en del av detta planetära system, verkar ha tappat gemensam riktning. Hur är det ens möjligt att med 80 miljoner på flykt sitta och diskutera hur vi bäst ska kunna förhindra att människor tar sig hit? Hur är det ens möjligt att samtidigt som vi vet att det är en otroligt liten del som kommer ända hit, så ska de stoppas? Hur är det ens möjligt att vi som är ett rikt land med gott om plats dels planerar för att hindra människor från att komma hit och sedan, om nu några ändå skulle komma, göra livet så surt för dem att de ska välja att ge sig av?

Hur kan svenska demokratiska politiska partier, med en demokratisk grundsyn och uttalad respekt för varje människas lika värde, hålla på med att göra Sverigebilden så avskräckande som möjligt? I inga andra sammanhang gäller detta. Bara för människor på flykt. För de mest utsatta och sårbara. Det är oanständigt och omänskligt och det vittnar om ett humanismens haveri.